www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

Destruktivitet

Alltså, jag har ingen aning vad jag ville med mitt förra inlägg. Nu i efterhand känns det bara typ rörigt och babbligt. Men så blir det väl ibland antar jag! ☺


Jag pratade med min bekant i telefon igår. Det gick bra trots att jag verkligen avskyr att prata i telefon med alla som inte är mer än nära vänner typ. Vi pratade om lite allt möjligt, hon är så himla kär i Nea så vi pratade lite om henne också. Men i huvudsak var det ju självskadebeteende vi pratade om. 
Det finns egentligen både ganska mycket och väldigt lite att säga om ämnet. Många förstår inte, många vägrar kännas vid det och det är väldigt tabubelagt trots att jag tycker det är väldigt viktigt att det lyfts fram. Det är fler än man tror som är självdestruktiva och det finns i alla åldrar. Såklart finns dom som enbart vill ha uppmärksamhet och dom förstör och drar ner "oss" som verkligen använder det som ett vapen mot oss själva eller som en befrielse från all annan smärta. 
Det finns så många olika anledningar till att skada sig själv. Nej, i grund och botten är det väl egentligen inte värt det men i den situation eller tankebanor man är i när man håller på med det så tänker man inte så. Oftast, nästintill alltid skulle jag vilja säga, så tänker man inte alls. Man bara gör, av ren vana, det blir ett sorts beroende och det blir ett sätt för personen att lätta på trycket, ett sätt att orka och överleva... även om det för andra låter helt galet. Jag tror det är en sån sak man inte förstår om man inte själv gått igenom det. Och det är svårt att bemöta det, veta hur man ska prata med en person om det osv, framförallt då alla är så olika och dom flesta reagerar olika på det. Framförallt så är alla människor individer, så alla gör inte illa sig av samma anledning och alla reagerar inte lika när någon närstående försöker prata med en om det. Det är svårt och tufft, inte bara för anhöriga som vet om att en älskad närstående gör sig själv illa men även för den som skadar sig, det går oftast väldigt långt i dåligt mående för att komma dit, till den gränsen där den enda utväg man ser förutom att dö är att skada sig själv. Eller om man har ett behov av att straffa sig själv av någon anledning. 
Det är tufft och i efterhand troligtvis inte ens värt att gå runt med ärren det innebär. Jag själv har ärr över hela benen, låren, lite på magen och över hela armarna. Jag blev erbjuden laserbehandling innan jag blev 18 om jag slutade göra mig illa men jag tackade nej då jag aldrig kan lova att jag inte gör om det. Och dessutom är mina ärr en del av mig, en del som visar att jag är en survivor även fast folk kollar snett, viskar och pekar när dom ser mig. Jag skäms inte över dom, jag har inget behov av att täcka över dom men jag tänker heller inte säga att ärren var värt det. Jag vill inte vara en som sticker ut ur mängden, jag vill vara en grå mus, jag avskyr uppmärksamhet... men ärren är mitt bevis på att jag har överlevt det helvete jag varit igenom. Och fortfarande går igenom emellanåt, om än inte på samma nivå. 

Utöver detta så gick jag och handlade lite sallad. När jag kom hem frågade jag mamma och min syster om någon ville skypea men ingen var hemma. I väntan på att syster skulle komma hem så passade jag på att träna lite. Höll faktiskt på i drygt 20-30 minuter men i slutet när jag gjorde en övning kallad "mountainclimber" klonkade och knäppte mina höfter så högt att Nea reagerade med att lyfta huvudet och vicka på det sådär som hon gör när hon reagerar på något speciellt eller när man pratar med henne. Hon bara vickade och vickade, från sida till sida, och jag kunde inte låta bli att börja skratta åt henne. Jisses. Livet med EDS är faktiskt lite, lite, ytterst lite roligt ibland. 
Sedan tog jag min sallad och la mig i ett kokhett bad där jag sedan också började skypea med syster. Vi pratade i 3 timmar. 

Nea var ganska trött efter promenaden hela dagen så hon fick vila. 
Idag gick vi en promenad i skogen igen men denna gången med sällskap av Felix som för engångsskull var ledig från jobbet. Vi gick runt en sväng, Nea fick springa i flexi. Efter ett tag kom vi på att det är tråkigt och dumt att följa vägen så vi traskade in i terrängen istället. Där passade jag på att ta av Neas täcke och koppla loss henne så hon fick springa fritt. Hon blev så glad att hon knappt visste vart hon skulle springa, det ser så himla roligt ut! Hon var duktig dock och kom på inkallning alla gånger förutom 1 där hon sprang lite väl långt iväg och följde en doft. Hon kom tillbaka inom 1 minut iallafall när jag använde visselpipan, ingen fara skedd. Så kan det bli ibland, men jag höll mig faktiskt lugn, ingen klump i magen och ingen oro. Möjligen lite irritation över att hon inte lyssnar men inget utöver det. Hon fick godis, gos och beröm när hon kom tillbaka iallafall. 😊
Nu ligger hon och sover på soffkuddarna, Felix redigerar bilder och jag glor. Snart dags att göra mat antar jag, klockan börjar bli sent. 

Imorgon är det handling inför lördag och mer utställningsträning som gäller, och packning. Jag är faktiskt inte ett dugg nervös, men det kanske kommer. Jag har visserligen inte varit så nervös någonting inför utställning men vem vet. Var ett tag sedan nu! På lördag får jag även se hur många vuxna ast som ingår i dom där 5 (4 utöver Nea). Det är också första gången jag ställer Nea som vuxen och mer utvecklad vilket ska bli spännande! 

Bilder från igår;

Lise 🎈 

Randomness

Nu är helgen över sedan länge. Har inte riktigt känt för att skriva något innan, men nuså!
 
Alltså, helgen gick oväntat bra! Jag har inte varit nedstämd eller så alls. Det har bara varit skönt att Felix varit borta, men det var också skönt att han kom hem igen. Eller ja, skönt kanske är lite fel ordval... mer... trevligt? Mysigt? Jag vet inte. Men jag gillar att han är hemma igen oavsett hur det känns.
Sedan jag skrev sist så kommer jag inte riktigt ihåg vad jag gjort. Hmm. Jag vet att jag har varit med Peter, gått med hundarna och umgåtts bara. Jag har också tränat lite, gjort lite olika övningar och känt mig duktig. Blivit lite öm i lederna och haft en molnande värk på vissa ställen men det kanske går över om jag fortsätter.
Igår hade jag migrän. Det var såå tråkigt då det snöat massor under natten så det var väldigt fint ute och solen sken. Jag ville bara ut och fota men det gick inte.. Idag gick vi däremot ut i skogen, jag och Nea. Solen skiner idag också men den jävlas en hel del när jag hittar ett bra ställe att fota Nea på. Den lyser så fint tills jag intagit min fotoställning, då försvinner den och stannar borta tills jag eller Nea ger upp. Jäkla sol. Menmen, lite bilder fick jag iallafall som jag är helt ok nöjd med. Nea var också glad som fick springa löst i skogen för första gången på evigheter. Jag brukar inte lita på henne lös i just skogen då hon gillar att jaga saker/djur som flyr. Det innebär alltså att hon bryr sig inte ett dugg om vilt som står still, men springer dom så går hon in i jaga-mode. Idag var det dock så tomt, bara vi, utan tecken på någon annan levande varelse i närheten plus att hon var rätt feg pga det droppade en del och ramlade massor med kramsnö i klumpar från träden. Völdigt obehagligt enligt Nea, så hon höll sig nära. Det var dock en bra grej om man tänker fotomässigt, det fick henne att reagera och fokusera på något istället för att sitta och se bedrövad ut. Jag behövde inte locka med varken godis eller leksak utan det var bara att platsa henne någonstans och sedan skötte träden resten. Super bra ju!
 
Well, idag ska jag ringa en kvinna som vill prata om psykisk ohälsa och självdestruktivitet. Det är första gången jag kommer prata med någon jag inte riktigt känner om hur det är att leva med, hur jag tänkte och hur jag ville att allmänhten skulle bemöta mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska formulera mig, men det kommer nog när vi väl börjar prata kan jag tro. Hon har ett barnbarn som börjat göra sig själv illa och vill därför ha mer förståelse och kunskap om hur dom ska bemöta henne och stötta henne. Jag tycker det är ett väldigt bra initiativ av henne faktiskt och jag är glad jag kan ta fram dom kunskaperna och erfarenheterna från min sida till någon nytta och hjälpa någon annan.
 
Jag råkade krossa ett glas i söndags, tror jag det var. Eller om det var måndags. Oavsett, jag var väldigt förvånad när jag kom på mig själv med att inspektera dess vasshet och funderade på hur skönt och vilken lättnad det skulle innebära att trycka den mot min hud och njuta av en annan smärta för en gångsskull. Men sedan klippte jag istället upp en Chai- havredryck förpackning som var tom och la alla glasbitar däri för att sedan fortsätta diska.
Jag är faktiskt helt övertygad om att enda anledningen till att jag inte gjort mig själv illa än, efter att hela min värld rasade och jag är totalt likgiltig inför livet, är att jag och Felix fortfarande är så nära varandra och har en intim relation fortfarande. Jag är rädd för att han ska ta avstånd om jag gör mig själv illa, det vill jag inte alls, helt ärligt så är jag rädd för att han ska göra det. Och det är nog den enda anledningen till att jag inte fallit tillbaka i gamla vanor. Helt, iallafall. För rakbladen har jag ju igen, men jag använder dom iallafall inte och det är väl huvudsaken.
 
Nähe, nu ska jag ringa och sedan göra lite nytta.
Ha en trevlig onsdagskväll!
 
 
 
/
Lise
 

Luft och prat

Dagen har faktiskt varit rätt skön trots att jag har tänkt mycket idag. 

Det började med att jag gick upp vid 11 och direkt efter frukosten tog jag med Nea ut på fotbollsplanen på Trängens IP där vi busade. Jag tog med våran träningsväska innehållande 1 stretchkoppel, 2 långlinor, 1 tennisboll och Jolly Pet's Soccerball som blivit nya favoriten här hemma. 
När vi kom dit kände jag för att inte göra som jag brukar, vilket är att inte släppa Nea lös först. Jag brukar alltid låta henne dampa loss i början men då i dubbla långlinor som jag oftast inte ens håller i. Dom är bara till för en säkerhetsgrej typ, det känns tryggt. Idag skannade jag av hela området och sedan släppte jag Nea lös. Hon sprang i cirklar runt mig, upp, ner, fram, tillbaka, hon var lycklig och fri som en fågel. När hon lugnat sig något öppnade jag väskan och bad henne välja en boll. Hon tog tennisbollen men jag misstänkte att hon kommer tröttna på den när hon inte får lägga sig ner och tugga på den så jag lät väskan vara inom räckhåll och öppen så hon kunde byta boll när hon kände för det. Vi busade en stund tills vi båda såg att det kom en annan hund. Nea stannade upp och kikade på den men kastade sig tillbaka så snabbt jag ropade på henne. Jag kopplade då på linorna så ingen olycka skulle ske, det är bara onödigt att ta risker. Nea sket fullständigt i hunden trots att den var lös, och lösa hundar är hennes värsta triggers, det värsta hon vet efter hon blivit påhoppad av en. Hon var bara intresserad av vad jag gjorde och vart bollarna befann sig. När hunden gått iväg så släppte jag henne lös igen och hon bytte boll som hon kände för, rätt så snyggt faktiskt då hon lämnade bollen hon tröttnat på i väskan och inte bredvid den. Fotbollen var den som var ute mest, hon älskar verkligen den. Den kan sparkas på, bitas i, punkteras om och om igen utan att den faktiskt går sönder. Jag är sjukt nöjd med den just för att den inte går sönder trots att det är flertalet punkterade hål i den. Hade det varit en vanlig fotboll hade den varit trasig redan efter 5 minuter då Nea tar i onödigt hårt i sitt grepp. Nea får dock inte ha den framme inne då det bara är en utomhus-leksak, så hon har alltså aldrig fått chansen att gnaga på den. Hur den håller för en hund som har den 24/7 och gnager vet jag inte. 
Efter ett tag tröttnade Nea och ville gå in. Hon hade precis bytt till tennisbollen då så hon fick bära hem den som hon alltid gör efter vi busat. Jag kopplade henne och gick ut på gångvägen, där insåg jag att vi hamnade 3-4 meter framför en annan hund. Nea kikade bakåt några gånger i början men brydde sig inte i övrigt, gick framåt utan problem och släppte den på väldigt snabbt. Det går verkligen framåt med andra hundar nu! ☺

När vi kom in var det noga torkning som gällde, så lerigt och blött det är ute. När det var gjort så ringde jag min syster på Skype där vi pratade en stund om allt och ingenting. Jag pratade också om mina tankar och känslor kring att Felix gjort slut och hela den saken, jag har inte riktigt pratat med någon om det. Jag har mer skrivit det här, typ. Men det var skönt att få prata med henne om det också, att få säga det högt liksom samt ha någon att bolla med. Efter en stund bjöd vi in mamma i samtalet och vi pratade några timmar innan jag gick och handlade inför dagens middag. 
Det blev fläskfile, marinerad klyftpotatis och kall chili bearnaisesås idag. Det blev rätt gott faktiskt trots att jag ville ha en annan potatis egentligen. Jag har tänkt passa på att äta goda maträtter innehållande potatis, pasta osv nu och sedan börja med LCHF igen. Jag mår så mycket bättre på det, IBSen är mer i schack och relativt stadig då. 

Efter maten kikade jag på filmen Moana, den är tecknad. Den var bra faktiskt och rolig! Jag skrattade många gånger för mig själv här i soffan. När den tog slut har jag målat lite och kollat på The originals som jag började kolla om igen i brist på annat. Jag orkar inte leta efter en ny så det blev den. Nea har legat i min famn och sovit eller tätt intill hela tiden. Min lilla gosenos ❤

Det är fortfarande skönt att Felix är borta. Jag trodde det skulle ändras snabbt men det har hållt sig stadigt. Jag hade tänkt att försöka inte skriva till honom om det inte var något då jag vill bli av med den känslan att han är "min person" samt att jag inte vill bara så beroende av honom. Han har däremot skrivit en del till mig om saker och ting, av ren vana gissar jag på. Vi har ju mer eller mindre bara haft varandra under nästan 6 år då ingen av oss har speciellt många vänner. Sedan tänker kanske inte han riktigt som mig heller, han har ju inga känslor kvar men det har jag så jag överväger och tänker igenom det mesta. 
Jag har tagit upp ännu en flyttkartong idag från källaren. Jag har tänkt gå igenom alla handdukar och sängkläder imorgon någon gång och packa ner det som är mitt och inte används. Jag har packat ner en del grejer, små saker som filmer, lite inredning, hundgrejor som jag inte använder eller är i behov av just nu osv. Det är skönt att få undan det samtidigt som det är skönt att få det gjort så det går snabbare sen när jag äntligen ska flytta härifrån. 

När jag och Nea var på fotbollsplanen så ökade jag Neas självförtroende lite genom att låta henne "vinna" bollen och göra olika trix med henne där jag överöste henne med beröm. Det fick mig att tänka på hur lågt mitt självförtroende har blivit sedan Felix gjorde slut. Det sjunker bara mer och mer. Nu vill jag knappt ens titta upp när jag går in i badrummet för jag vet att jag möter mim spegelbild då. Jag vill inte se mig själv och jag har blivit så osäker i allt jag gör. Verkligen allt, även sånt som jag gjort i åratal utan problem har nu blivit jobbigt och osäkert. Tankarna snurrar hela tiden kring hur jag inte gör rätt, hur dålig jag är på det, hur fel det är, hur ful jag är, hur jag inte duger osv osv. Det tänket var det länge sedan jag hade i så stor utsträckning som nu. Jag har verkligen sjunkit på många nivåer, både i psykisk ohälsa, smärtan har blivit värre och mitt självförtroende är i botten igen. 
Felix har ändå inte gjort något för att jag ska få dåligt självförtroende. Men på något sätt har hela situationen med att han gjort slut osv påverkat mig så galet mycket på många plan, och det är inte bara jobbigt på det sättet att jag förlorat mitt livs kärlek och fått mitt hjärta totalt krossat även det är jobbigt även på det sättet att jag ifrågasätter allt han gjort, allt vi gjort, hur allt varit sista tiden, allt jag gör, vad jag egentligen duger till och hur det kommer sig att alla lämnar mig när dom ordnar upp sina liv mer. Det sätter spår och speciellt i mig som har så svagt psyke, för det har jag även fast många inte tror det. Jag är stark utåt men inåt är jag bara en trasig blödande liten flicka som inte vill göra annat än att försvinna. Mitt hårda yttre är bara en fasad, ett skydd mot mig själv och för att ingen ska kunna göra mig mer illa än vad folk redan gjort. Jag har inte alltid varit som jag är idag, det är många dåliga erfarenheter och händelser som gjort mig till den jag är. Trasig, nerbruten, ärrig, sjuk, hård utåt sätt men så mjuk och med en stor vilja att bli omtyckt och känna mig omtyckt innerst inne. Jag bryr mig och tar åt mig av allt så galet mycket mer än folk tror. Och just nu är det väldigt påtagligt. 

Nåja, nu är klockan snart 01. Det är dags att väcka odågan för en nattkiss och sedan hoppa i säng. Jag hoppas på en natt med relativt bra sömn och en dag med fint väder imorgon så vi kan gå en promenad och kanske fota lite på fina ställen, om vi hittar några. Det vore mysigt. 


Lite bilder från dagen och ett passande quote. 

Ha en trevlig helg allihop! ☺

/
Lise 🎈 

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | LCHF - Recept och mycket mer!