» Att inte kunna prata

Well. Det här är kanske konstigt. Men jag har faktiskt bytt blogg! Dem som vill hänga med i hundarnas liv får titta in på http://happyterriers.blogg.se/ istället. 😊


Härefter kommer jag använda den här bloggen till att skriva om mig - mitt liv, mina sjukdomar och allt vad det innebär. Mina känslor, tankar och åsikter kring mitt liv. Jag har allt för ofta väldigt svårt att uttrycka mina känslor och tankar kring min vård och sjukdomar. Därför känner jag att det här kanske är en bra idé, istället för att hitta en anledning till att prata med någon om det eller istället för att vara rädd för ångesten och att bryta ihop framför någon så kan jag gömma mig bakom alla ord här. Ta det när jag vill och känner att jag orkar. Så jag inte behöver låtsas vara stark och låtsas som att jag kan hantera allt, för innerst inne kan jag inte det. Men samtidigt känner jag mig så löjlig som känner som jag gör och därför väljer jag istället att hålla tyst. Nu tänker jag välja att göra det jag är bättre på - att skriva mina känslor. 
Så, hundarna hittar ni via länken ovan. Här kommer det vara en hög läkarbesök, diagnoser, mediciner, gnäll, ångest, ljusa dagar och märka dagar. Välkommen till mitt liv och mitt innersta, helt enkelt! 

Idag. Det är för mycket idag, smärta, migrän, ekonomi åt helvete, mediciner, frånvaro från jobbet och det värsta av allt... 1 år sedan dagen då min älskade Veiko tog sitt sista andetag. 
Jag försöker alltid att intala mig själv att han har det bättre nu, inga plågor, bara en massa gräs och pinnar att tugga. Men det gör så ont så fruktansvärt jäkla ont. Det är så tomt. Det är så... obeskrivligt. Bara den som själv fått avliva en av sina bästa fyrbenta vänner kan förstå känslan. Den är värre än man tror och värre än man fruktar när du köper din första hund och inser att den inte kommer finnas där resten av ditt liv. Ofta är den sorgen, saknaden och tomheten ohanterbar. Det är inget man kommer över i första hand. Det är något som sitter i alldeles för länge, något som skaver hela tiden och något som dyker upp när du minst anar det, varje dag. 

Vaknade med migrän tidigt imorse. Vid 5. Insåg att det nog var det Nea reagerade på igår kväll men också att den medicinen, Rizatriptan, var slut. Försökte desperat få bort den genom att ta två Metoprolol istället och gick sedan att la mig igen. 
Mitt försök misslyckades. Bara att sjukanmäla mig. Igen. Skolan har varit igång 2 veckor, dvs att jag har haft 8 arbetsdagar hittills men redan varit sjuk 3 dagar. Det känns. Ett misslyckande samtidigt som jag varje gång är livrädd för att gå tillbaka till jobbet för att möta alla blickar och allas åsikter om min frånvaro. 
Att lida av svår migrän med aura och EDS innebär för mig mycket frånvaro. Alla förstår inte det, nästan ingen förstår hur min migrän är, hur hämmande den är eller hur det är att leva med EDS, hur svårt och tufft det egentligen är. Hur liten ork jag har, hur ont jag ständigt har, hur min kropp går sönder allt mer och mer. Hur livet glider ifrån mig mer och mer. 

Jag hoppas jag kan gå till jobbet imorgon. Samtidigt så orkar jag nog egentligen inte det. 
Jag borde också ringa vårdcentralen, igen, och boka en tid till min läkare. En tid där vi ses face to face och inte en telefontid där han bara verkar stressad och vill lägga på hela tiden. 
Jag måste komma ihåg allt också, allt jag borde ta upp med honom. Men det är alltid så mycket så när jag tagit upp hälften så skiter jag oftast i resten för jag skäms. Jag skäms över att alltid vara så dålig och springa till läkaren hela tiden. 
Men samtidigt så tror jag det vore lättare om jag hade en läkare som inte glömmer allt, glömmer skicka iväg recept och remisser tex. Som den där remissen till neurologen, för utredning av ME, den har jag inte hört något om och det var strax innan sommarlovet. Eller om det var precis efter vi fått lov. Skit samma. 
Ja, eller min kvällsmedicin vi skulle höja från 30mg till 50mg, istället för att skriva ut 10mg tabletter så skulle jag skicka iväg recept på 25mg. Det har inte hänt än trots påminnelser. Så varje kväll tar jag 5 Saroten, som inte ens hjälper, istället för 2 då han inte kan skriva ut rätt recept. 

Nej nu ska jag ge mig. Som sagt är det inte någon bra dag idag. Knappast är det det imorgon heller men kanske inte lika extremt tung som den är idag. 
Jag kanske inte skriver varje dag här. Det kommer uppdateras allt efter ork och vilja.




/ Lise 👋