www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

Det som inte syns går inte att förstå

Hallo! 
Hade tänkt skriva för länge sen egentligen men en hög med orkeslöshet och låg energi har kommit i vägen. 

Jag är rätt imponerad av mig själv, faktiskt. Jag klarade av hela förra veckans jobb, dvs tisdag-fredag 08.30-15.00. Riktigt härligt. Det mindre roliga är ju alla dom timmar på min fritid jag har spenderat på att sova för att jag inte orkar annat och all den värk jobbet innebär.  
Jag har egentligen ett väldigt simpelt jobb. Jag sitter i en cafeteria i en skola för årskurs 6-9. När eleverna är på lektion så sitter jag bara mest och när dom handlar så rör jag mig ändå på så liten yta att det egentligen inte är så mycket heller. Det är inte ett så komplicerat jobb och jag är heller inte ensam där utan har min kollega. Ändå tär det så mycket på min kropp, mitt huvud och min ork. När jag kommer hem är det allt för ofta smärtstillande och sömn som gäller då jag mår alldeles för dåligt för att göra annat. 

Det är nog det som är svårt. Att folk inte förstår, då dem ser mig gå, le, skratta, vara trevlig, social osv. Men dem ser inte allt det andra, alla dom där smärtstillande som krävs för att jag ska klara den dagen eller den uppgiften, alla tårar det innebär när jag kommer hem eller hur utmattad jag blir av världens simplaste saker. För jag gick ju. Jag log och var trevlig. Då existerar inte annat. 
Mina symtom, min smärta och min sjukdom överhuvudtaget går inte att se. Och i mångas, alldeles för mångas, ögon är det lika med att den inte finns. Inte många lägger hellre ner någon tid på att fråga, undra eller fundera över tex. min höga frånvaro från jobbet eller varför jag så ofta inte orkar umgås med folk. Dem bara dömer, som alla andra gjort under hela mitt liv - lat, osocial, oengagerad, hittar bara på, överdriver allt, undvikande, växtvärk är bara en liten del av allt jag hört. Ändå stannar ingen upp och ens funderar över att fråga "hur mår du egentligen? Vad är det som händer? Varför är det/du som det/du är?". 
Det är ju inte konstigt att man tröttnar till slut. På allas blickar, alla som dömer. Ja, jag var - i dina ögon - frisk ena dagen för att vara sjuk den andra, "frisk" den tredje och återigen sjuk den fjärde. Jag vet inte hur jag mår från en dag till en annan, från en timme till en annan. Jag vågar knappt göra planer med folk eller ens mig själv längre, av rädsla att inte kunna genomföra och återigen känna den där misslyckade känslan svämma över en. Att återigen lämna återbud eller när det blir för pinsamt, jobbigt, rent av ångestladdat att ringa chefen på jobbet för att sjukanmäla mig igen. 

Jag har haft en jobbig period nu. När 2 veckor av jobbet gått hade jag redan 4 dagars frånvaro. Jag är så utmattad och slut i både kropp och huvud att jag ibland inte ens orkar sluta ögonen när jag väl kommit till sängen. Många gånger ligger jag en bra stund och bara stirrar, låter hjärnan stänga av helt och försöker trycka undan illamåendet och alla andra influensasymtom som kommer med min utmattning. Efter en stund kan jag somna, om jag har tur, annars kan jag fortsätta stirra.
Smärtan har blivit värre, som väntat då vädret svängde om riktigt rejält nu mot kallare tider. Plåstrena har fått höjd dos, kvällsmedicinen är höjd igen och även den som ska verka förebyggande mot migränen är höjd. Läkaren sa att vi egentligen inte ska förvänta oss någon skillnad än, redan efter en vecka, då jag slutade med kombinerade hormoner (P-Ring). Ja på migränen då, när jag återigen ringde och klagade på den överhängande migränen som vägrar ge med sig. Paketet med 'vid behov'-pillrena är redan slut pga alla anfall och känningar av migränen. Vi får väl se hur det slutar... yrseln har ju ökat också då Metoprolol sänker blodtrycket och den är höjd med dubbeldos nu. Suck

Jag frågade honom också om en rekvisition till OTA (ortopedtekniska) för fler ortoser men han sa att det var ortopeden som gav ut dom. Lät helskumt att det är ortopeden som ger ut en rekvisition till sig själv... det kändes jätte jobbigt att lägga på då jag innerst inne visste att OTA skulle säga "ehm, nej det är din läkare som fixar rekvisition..." och då måste jag igen bråka om ännu en tid till den förbannade läkaren som aldrig har någon tider. 
Och klart det var så. Men en justeringstid av den knäortosen jag fick sist kan jag få. Jaja. Den glider ner och skaver jämt, dessutom har knät åkt ur led även fast jag haft den på. 
Jag skulle vilja ha något som håller fingrarna, handlederna, fötterna, höfterna, bäckenet och axlarna på plats också då dem glappar allt mer och har även börjat subluxera (glida ur och glida tillbaka av sig själv). Men det lär väl ta lika lång tid som den där remissen till neurologen om ME utredningen som jag fortfarande inte hört något om. 

Får väl ringa på måndag, till läkaren igen. Ibland känns det som att inte ens han förstår eller vill förstå hur illa jag har det i min kropp. Jag vill inte vara en fånge i den här jäkla kroppen längre, speciellt inte om jag inte kan få någon hjälp till ett dugligt liv! 
Fick lite bra respons från... ja.. vad hon nu är... hon skulle kontakta diverse folk och återkomma om hjälp till mig med bla AT (arbetsterapeut), arbetsbedömning osv. Jag har inget hopp kvar men hon är duktig på sitt jobb så det kanske händer något den här gången! 😊



/ Lise 👋
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | LCHF - Recept och mycket mer!