» Complete darkness

Alltså ibland förvånas jag över vad jag lyckas göra. Hur jävla dum kan man vara!? 


Det är nämligen såhär att min bästa vän är psykiskt sjuk och lider mycket av det. Exakt vad och varför tänker jag inte gå in på. 
Vi har inte haft kontakt på ett tag då jag har gett henne space och tänkt att när hon känner för det så kommer hon till mig. Jag har sett att hon pendlat i mående då hon uppdaterat på fb men ändå valt att hålla mig undan. Det har sina anledningar, bla att jag inte kan prata med henne om allt då hon inte gör detsamma med mig. Hon pratar inte om saker som händer osv och då kan inte jag göra samma sak. Det går inte. Hur mycket jag än vill prata med henne om saker så sitter det en spärr i vägen jag bara absolut inte kan komma över. Kan inte hon öppna sig så kan inte jag. 
Idag skrev hon iallafall, komiskt nog för jag nämnde det för Anna igår och funderade på om hon var sur, avundsjuk eller whatever för att jag umgås så mycket med Anna eller om det var något annat. Hon skrev kort och gott att det var länge sen nu och undrade hur jag mår. Först funderade jag över vad jag skulle skriva. Ett normalt svar till min bästa vän borde just nu vara i stil med "inåt förjävligt men utåt bra" men det går ju inte då hon kommer veta detaljer och där sitter spärren. Så det slutade med att jag skrev upp och ner, Du då. Typ. 
I vanlig ordning svarade hon bara genom att fråga varför men inget om hur hon mår. Så jag skrev olika saker och upprepade mig fråga om hur hon mår. Hon verkade inse att något inte stämmer och skrev det fast att jag inte verkar vilja prata. Och hur hon mådde. 
Så jag, som den smarta människa jag är, valde att vara brutalt ärlig. För jag är less. Jag är less på hur jag mår och jag är less på att hålla det inne även för min bästa vän. Är det inte dom som ska veta allt? Är det inte dom man ska prata med om saker, när det händer och efteråt? Jag är så trött på att mitt liv hela tiden ska pendla och att jag verkligen inte har någon att vara brutalt ärlig med om hur det faktiskt är, hur jag faktiskt känner och vad som egentligen händer. 
Hur som helst så blev hon upprörd såklart och tog det väldigt hårt så nu är hon titulerad FÖRREDETTA bästa vän. Bra jobbat, Lise. Förstör mer av ditt liv, som om du inte gjort tillräckligt av det i snart 25 jävla miserabla fucking äckliga år. Grattis. 

Men men. Så är det. Jag tänkte försöka att inte skriva ett negativt inlägg idag men kom verkligen inte på något att skriva. 
Vad har jag gjort senaste dagarna? Ingen aning. Det vanliga antar jag - umgås med Anna och barnen, gått promenader, gosat hund och velat dö. 
Jag har försökt somna tidigt och vakna sent så jag slipper vara vaken, mer exakt slipper leva. För ångesten är istortset konstant nu och jag orkar inte. Ibland når man en gräns där allt bara är för jobbigt, men för att slippa tänka och känna dämpar jag skiten genom att överanstränga mig och det i sig resulterar i ännu mer smärta, (sub)luxationer, migrän, "influensa", utmattning osv. Bristen på mat gör det hela inte bättre antar jag. 

Folk tror att ha självmordstankar innebär att man ständigt tänker på hur man kan dö, göra illa sig och att man bara gråter och glor apatiskt. Men det är mer än så. 
Det är att tvinga sig igenom dagarna, vara ok utåt, att inte veta vad som är bra för en och att inte heller bry sig. Varje dag blir som en dimma, man gör tillslut saker per automatik och bryr sig inte om du skadas i proceduren. 
Det sjuka är att jag bryr mig verkligen inte om jag skulle skadas eller dö, det skulle mer vara en befrielse. När jag däremot har hundarna så är jag mer försiktig då dom absolut inte får skadas. Men när jag är själv... då spelar ingenting roll. Jag blir mer vårdslös än vanligt. Och det spelar liksom ingen roll för tanken på att känna smärta, annan smärta än den jag lever med 24/7 ska tilläggas, för att det ger en befrielse. En befrielse jag inte tillåtit mig själv känna på flera år. 

Den negativiteten. Hur kommer man ifrån allt? Hur hittar man tillbaka till lusten att leva och kunna andas? Det känns som att jag ständigt håller på att drunkna, pendlar mellan att hålla näsan över vattenytan och att kämpa för livet, livet som jag inte ens vill ha. För tillfället iallafall. Hur kommer man bort ifrån det? 
Jag vill inte tillbaka till hela psykkarusellen, dom petar bara på en piller och så får man en helt annan sorts dimma. Jag är inte sugen på att prata om skiten jag känner heller. Jag vill bara att det ska försvinna. Jag vill... försvinna. 

Allt bra jag någonsin har haft har jag förstört. Jag vet inte hur jag lyckas men allt bra i mitt liv dör, efter olika lång tid. Och kvar lämnas jag med ännu ett misslyckande och denna jävla eviga ångest. Varenda gång. Det är inte konstigt jag inte vågar öppna mig osv, Jag vet att oavsett vad jag gör och säger så kommer det gå åt helvete förr eller senare och det slår aldrig fel. 

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Så jag fortsätter dränka mig med saker att göra. 
Umgås. Gå. Träna hund. Försöka tänka i lagom dos. 


Well, över till något annat. Hundarna. 
Det går bra. Dom har hittills löst allt bra själva. Nea accepterar Kiana och Kiana är bitter fortfarande men inte i närheten av vad hon var för 2 veckor sen. 
Jag skrev med Josse och hon undrade hur allt går också, och hur vi gör med prövotiden. Jag känner att det här funkar, alla tar det bra och Kiana är mycket lugnare än hon varit tidigare. Så ja, jag skrev att jag vill ha prövotid åtminstone 2 veckor till för att verkligen se så allt funkar nu när Kiana börjar komma ur sitt skal. Men jag tror absolut inte att det blir något problem! 😊

Nu närmar det sig att Felix ska komma på besök, det kommer bli helt kaos med hundarna tror jag. Förhoppningsvis så lugnar dom sig snabbt eller någorlunda snabbt iallafall. Det skulle vara kul om dom kunde sköta sig med honom här också. 
Jag känner faktiskt en press inför det, att saker ska fungera och vara bättre. Det är det ju men jag kan inte lova att det går lika bra med honom här som när vi är själva. Det är samma med koppelgående, när Nea, Kiana och jag går själva så sköter hon sig super bra men när Anna och Diva är med så drar hon i början och lite ibland under promenaden också. Det är en press då jag tog Kiana för att hon ska må bättre och hon har en del att jobba på samtidigt som en del tycker jag är duktig med hundar. Pressen ligger i att saker måste vara bättre. Även fast det är helt orimliga krav att saker ska vara 100% bra bara på två veckor så är det ändå jobbigt på ett sätt... fast ändå inte. Det pendlar lite beroende på hur jag mår. 
Oavsett så ska det bli trevligt med besök av Felix. Jag hoppas det blir det iallafall och inte något jobbigt och påtvingat typ men det tror jag inte. Vi har ändå varit tillsammans i typ 6 år. 

Nu ska jag kortisona mina ögon, för jag får allergisk reaktion av mina egna tårar, sen ska jag försöka sova. Kiana muttrar nöjt i sömnen och Nea snarkar bredvid mig. 😴




/

Lise 🎈


» Krasch krasch bang bang

Har du någon gång vaknat upp och allt känns overkligt? 

Det känns som att du är i en dröm och du har ingen aning om vad som händer härnäst. Du kan lika gärna vinna på lotto, träffa prins charming, slåss med någon utan att kunna slå, springa för ditt liv utan att komma någonstans eller dyka upp på jobbet naken. Ungefär så känns allt i mitt liv just nu. Jag vet inte riktigt vad som är verkligen eller inte, allt är som i en dimma och ovissheten om vad som händer ger mig ångest. Även saker som att städa, gå ut, prata i telefon, duscha, gå upp, lägga mig osv ger mig ångest. Med andra ord har jag ångest nästan hela tiden. 
Ibland önskar jag bara att någon kunde se igenom den ytliga sidan och typ krama mig, säga att dom vet att saker är jobbigt och att det kommer bli bra. Men samtidigt önskar jag att ingen någonsin märker eller säger att dom vet. Jag gillar att vara "mentalt frisk" utåt. Den som fick ordning på livet och fortfarande är i livet. Hurra... va kul det är att leva. 

Igår var jag med Anna och barnen på dagen. Det var trevligt. På kvällen gick vi promenad med hundarna. 
Hundarna funkade jätte bra hela dagen. Kiana var tyst när jag var borta 3.5 timme, Nea höll sig lugn, inget var trasigt och inga utfall. Inne var hundarna lugna, dom brydde sig inte märkvärdigt om varandra osv. På kvällen beslöt jag mig för att för första gången sova utan något galler mellan hundarna. Och även det gick bra! 
Nea morrade någon gång när Kiana stod nedanför sängen men slutade när jag sa att det är ok, Så Kiana gick och på sig bredvid sängen. På morgonen gjorde Nea ingenting när Kiana kom fram och ville gosa när jag satt på sängkanten. När hon satte upp tassarna på sängen för mer gos satte Nea sig upp och man såg att hon inte var bekväm alls men hon gjorde absolut ingenting. 
Hela dagen idag har varit sådär. Dom har bara funkat så bra! Sovit nära och inte morrat... tills jag beslöt mig för att träna Kiana. 

Vi började med lite apport. Det gick bra. Så jag provade nosework, eller ja att klicka in det. Gick bra. Tänkte prova shejpa in fot då det är ett kommando som är bra att ha och då gick allt åt helvete. Eller egentligen inte då jag vet om hennes problem men ändå. 
Hon blev så uppspelt att hon började skälla och flåsa. Det enda jag kunde komma på att göra var att ignorera så det tog ett tag att komma till en ok punkt att avsluta på. När vi avslutade bytte jag hund men Kiana var så uppspelt att hon bata skällde och gick runt. Nea var duktig ändå men ofokuserad. 
Jag gav Kiana mat i Kongen och Nea fick jobba för sin innan vi körde vidare. Då taggade Kiana ner något men när vi begav oss ut med Anna var hon fortfarande upp i varv. Hon skötte sig ändå men drog en del. 
Jag avskyr verkligen selet som Kiana har. Och vanliga selet funkar inte alls då hon blir för stark. Halsband är inget jag använder på en dragig hund som drar. Men jag fick tag i en amoken sele i rätt storlek så jag hoppas den kommer hem snabbt! Den antidrag hon har nu sitter förskräckligt illa. Hela bogbandet flyttas uppåt och åt sidan när hon drar vilket inte ger någon effekt mer än att hon dämpas lite, blir snebelastad och bandet trycker mot luftvägarna. Den är inspänd så mycket det går så jag kan inte ändra det heller. Och Neas selar med framknäppning sitter inte bra på Kiana. 
Ja jag vet det är dumt att köpa ett dyrt sele åt en hund man kanske inte ens ska behålla. Men jag gillar att utgå från att jag kommer behålla henne och sen om det skulle skita sig så ska Nea kunna ha selet enligt måtten... eller så är den nog rätt lätt såld iom att dom är svåra att få tag i. 😊

Idag kunde jag äta. Jag provade kyckling bacon som Anna pratat om. Jag har sett dom i affären men rynkat på näsan då jag inte tycker om bacon riktigt... och med kycklingsmak - hua! 
Kycklingbacon och mos. Jätte gott! Och inget illamående heller! Helt underbart. Det får bli min nya "jag mår så dåligt att jag inte kan göra normala saker"-rätt. 

Nu ska jag väl försöka sova snart. Får se hur ofta jag behöver gå ut i natt... Kiana hade sönder en påse havregryn och ätit upp en del av det medan jag var på hemköp. Så kul. Not. Och plus det kan jag inte sova längre heller. 
Men det alltid värt att prova. Dom små stunder jag väl sover är dom enda stunder jag lyckas slippa undan mitt mörka kaos. 


Ja juste, Nea fyllde 4 år igår! Tiden går så fort... samtidigt känns det som att jag har haft henne i evigheter. Hon är mitt allt, min lilla skrutt. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne... eller om jag ens skulle vara vid liv utan henne. Hon är så ofantligt viktig för mig och hon är så go och perfekt förutom sina problem. ❤ hon är hela min värld! 


Nu är det dags att vädra odågorna! 

Lise 🎈


» Sun and walkies

Hej! 

Idag har varit en något bättre dag trots att den började skit och trots att ångesten river sönder mig och jag bara vill ge upp allt... Ja trots det så var dagen helt ok för en gångsskull. 

Vad har jag gjort då? 
Jo, jag vaknade med en axel ur led. Fick dra tillbaka skiten själv då den vägrade göra det självmant. Jag måste verkligen få tummen ur och ringa vårdcentralen för att få ännu mer kostnader... Jag menar, ortoser. För axlar som hoppar ur och in nätterna i enda hjälper inte till med min redan störda sömn eller min smärta som är tillräcklig ändå. 
Jag somnade runt 5 på morgonen och vaknade vid 9. Fyra timmar sömn... en natt kan jag ta sånt men inte flera veckor i sträck. Jag låg i sängen till 11.30 iallafall för helt ärligt kunde jag inte förmå mig att gå upp. Hade inte Kiana insett att jag var vaken och Anna förväntade sig en promenad klockan 12 hade jag nog inte ens gått upp då. Det fanns ingen anledning att gå upp egentligen. 
Hursomhelst så gick jag upp och gav dom fyrbenta mat, sen gick vi promenad med Anna och Diva. 

Promenaden var ett helvete. Sömnbrist, matbrist, brist på energi, brist på lust, brist på tålamod och brist på livslust. Inte en bra kombination för en promenad... med två "problemhundar"... 
Egentligen så var den inte så annorlunda mot vad vanliga promenader ser ut, om jag tänker på hur hundarna var. Det var bara att allt var förhöjt x8 och jag hade -50 på tålamodkontot. Kiana klarade 4 minuter i halsband sen började hon dra och med alla brister så satte jag på selet igen. Det är ingen idé att bråka (well, träna) när man mår som man mår. Att Kiana inte kan eller agerar lika som Nea gick mig också på nerverna trots att detta är något som är helt självklart. Hon är inte uppvuxen med mig och ingen hund kommer vara precis som Nea. Kiana var ivägen, hon flyttade inte på sig, hon korsade framför mig, hon drog, hon tog för mycket kontakt, hon tog inte kontakt osv. Nea gick upp i varv av en katt, hon försökte busa med båda hundarna, hon tog inte hänsyn till min smärta och hon stannade mitt framför mig medan vi gick. Såna saker som alltid, utan undantag, händer och jag är vanligtvis inte arg eller upprörd över detta. Så jag beslutade mig för att släppa alla krav, det är orättvist mot dom att sätta skyhöga krav. Självklart belönade jag rätt och ledde rätt vid fel men jag la ingen energi i något. 
Vi gick runt Vackerby iallafall. Vi skulle gå grisrundan omvänd då Anna skulle hämta ett par stövlar hon köpt åt Mille på vägen men vi hamnade runt Vackerby istället. Det duggade, det var riktigt kvavt och allt gjorde ont - armarna, benen, hjärtat, själen, huvudet, ögonen, naglarna... allt. Allt var bara kaos och jobbigt inuti mig. Men det gick. 

Väl hemma igen hamnade Nea och jag på soffan, Kiana somnade under bordet. Där låg vi ett bra tag innan jag gick till Ica med Anna och barnen. 
Efter handlingen tog jag disken, där Kiana gjorde något som förvånade mig men gjorde mig glad! Hon hoppade upp i min fula arbetsstol jag har i "köket" så jag kan sitta vid behov. Kiana har inte tagit något eget initiativ överhuvudtaget, hon gör ingenting som kan ge bestraffningar förutom att dra i koppel då. Hon är instängd i sitt eget skal och det är kul att hon börjar komma ut! Hon hoppade hur som helst upp och satt där nöjt. Så jag klappad henne, berömde och gav henne lite godis för att uppmuntra initiativ på egen tass. 
Efter disken gjorde jag middag och petade i mig det lilla jag klarade av sen hamnade vi på soffan igen. 

Efter ett par timmar kände jag att det var dags att vi sträcker på oss - själva. Så jag gav hundarna tidig mat och tog hundarna ut på den längre Vackerby rundan. Kiana gick bra i halsband nästan hela vägen och båda hundarna var i flexi. Jag hade bra koll på dom men så snabbt jag skulle svara lite snabbt på ett meddelande så vart Kiana sur och högg ifrån. Kiana är nämligen i höglöp  (vilket förövrigt innebär att hon borde löpt redan när hon kom) vilket Nea tycker är riktigt intressant. Nea tog det bra och det var inget mer sen. Vi gick vidare utan problem. Båda hundarna njöt av den frihet dom plötsligt hade. 
När skogsvägen började ta slut bestämde Nea sig för att rulla vid ett dike, vilket slutade med att hon ramlade ner i diket. Jag kunde verkligen inte sluta skratta! Det såg så himla kul ut. När hon skuttade upp igen fick Kiana något flipp och hoppade på Nea för att leka. Dom lekte mjukt och fint i typ nästan en minut innan Kiana högg ifrån igen och vi gick vidare. Men nästan 1 minut... det är ett steg i rätt riktning! 
Sedan gick allt jätte bra tills Kiana såg vattnet. Frösjön. Bada. Simma. Hon fick blackout och drog som en dåre så jag stannade varje gång hon drog. Det tog verkligen en hel evighet innan vi kom ner till vattnet... Men hon var nöjd. När vi gick därifrån stängde hon ner totalt, jag tror hon blev överväldigad av allt och att det blev för mycket för hennes understimulerade hjärna. Hon drog som en dåre, vilket hon inte gjort sen förra veckan, och hon sökte inte kontakt överhuvudtaget vilket inte alls är likt henne. Jag provade dra - stanna ett par gånger men insåg att det inte är någon idé så jag satte på selet och så gick vi hemåt.

Hemma igen då, drack vatten alla tre och lämnade flexina. Sedan begav vi oss ut igen med Anna och Diva. 
Kiana skällde någon enstaka gång men höll sig nära mig och var nöjd med mjukost. Jag märkte redan där att hon var trött så vi gick inte så långt. Men vi gick upp för trappgatan, det är en super brant och lång backe med trappor. Den är hemsk, Jag avskyr den, men det är otroligt bra träning. Sen gick vi hemåt igen, förbi Annas katt som vi plockade upp på vägen. Nea reagerade starkare på Xina i ljuset än i mörker vilket förvånade mig men så var hon säkert övertrött också. Kiana reagerade på att Nea reagerade så hon reste ragg och skällde sina lungor ur sig mot en människa som gick mot oss. Lätt att bryta dock, båda hundarna, med lite mjukost. Super smidigt! Kiana lär sig så fort vad som lönar sig och inte lönar sig. 
Vi var ute sammanlagt 3 timmar... så ja, hundarna somnade riktigt snabbt när vi kom in. 😉 

Nu ligger Nea och jag i sängen och ska sova. Jag valde att göra samma sak idag som igår - jag satte upp galler vid sängen så Kiana kan ligga nedanför om hon vill men Nea kan inte bli arg. Kiana snarkar på soffan och Nea i mitt öra. Jag ska väl joina dom innan mitt huvud börjar igen. 😊


Lise 🎈