www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

Complete darkness

Alltså ibland förvånas jag över vad jag lyckas göra. Hur jävla dum kan man vara!? 


Det är nämligen såhär att min bästa vän är psykiskt sjuk och lider mycket av det. Exakt vad och varför tänker jag inte gå in på. 
Vi har inte haft kontakt på ett tag då jag har gett henne space och tänkt att när hon känner för det så kommer hon till mig. Jag har sett att hon pendlat i mående då hon uppdaterat på fb men ändå valt att hålla mig undan. Det har sina anledningar, bla att jag inte kan prata med henne om allt då hon inte gör detsamma med mig. Hon pratar inte om saker som händer osv och då kan inte jag göra samma sak. Det går inte. Hur mycket jag än vill prata med henne om saker så sitter det en spärr i vägen jag bara absolut inte kan komma över. Kan inte hon öppna sig så kan inte jag. 
Idag skrev hon iallafall, komiskt nog för jag nämnde det för Anna igår och funderade på om hon var sur, avundsjuk eller whatever för att jag umgås så mycket med Anna eller om det var något annat. Hon skrev kort och gott att det var länge sen nu och undrade hur jag mår. Först funderade jag över vad jag skulle skriva. Ett normalt svar till min bästa vän borde just nu vara i stil med "inåt förjävligt men utåt bra" men det går ju inte då hon kommer veta detaljer och där sitter spärren. Så det slutade med att jag skrev upp och ner, Du då. Typ. 
I vanlig ordning svarade hon bara genom att fråga varför men inget om hur hon mår. Så jag skrev olika saker och upprepade mig fråga om hur hon mår. Hon verkade inse att något inte stämmer och skrev det fast att jag inte verkar vilja prata. Och hur hon mådde. 
Så jag, som den smarta människa jag är, valde att vara brutalt ärlig. För jag är less. Jag är less på hur jag mår och jag är less på att hålla det inne även för min bästa vän. Är det inte dom som ska veta allt? Är det inte dom man ska prata med om saker, när det händer och efteråt? Jag är så trött på att mitt liv hela tiden ska pendla och att jag verkligen inte har någon att vara brutalt ärlig med om hur det faktiskt är, hur jag faktiskt känner och vad som egentligen händer. 
Hur som helst så blev hon upprörd såklart och tog det väldigt hårt så nu är hon titulerad FÖRREDETTA bästa vän. Bra jobbat, Lise. Förstör mer av ditt liv, som om du inte gjort tillräckligt av det i snart 25 jävla miserabla fucking äckliga år. Grattis. 

Men men. Så är det. Jag tänkte försöka att inte skriva ett negativt inlägg idag men kom verkligen inte på något att skriva. 
Vad har jag gjort senaste dagarna? Ingen aning. Det vanliga antar jag - umgås med Anna och barnen, gått promenader, gosat hund och velat dö. 
Jag har försökt somna tidigt och vakna sent så jag slipper vara vaken, mer exakt slipper leva. För ångesten är istortset konstant nu och jag orkar inte. Ibland når man en gräns där allt bara är för jobbigt, men för att slippa tänka och känna dämpar jag skiten genom att överanstränga mig och det i sig resulterar i ännu mer smärta, (sub)luxationer, migrän, "influensa", utmattning osv. Bristen på mat gör det hela inte bättre antar jag. 

Folk tror att ha självmordstankar innebär att man ständigt tänker på hur man kan dö, göra illa sig och att man bara gråter och glor apatiskt. Men det är mer än så. 
Det är att tvinga sig igenom dagarna, vara ok utåt, att inte veta vad som är bra för en och att inte heller bry sig. Varje dag blir som en dimma, man gör tillslut saker per automatik och bryr sig inte om du skadas i proceduren. 
Det sjuka är att jag bryr mig verkligen inte om jag skulle skadas eller dö, det skulle mer vara en befrielse. När jag däremot har hundarna så är jag mer försiktig då dom absolut inte får skadas. Men när jag är själv... då spelar ingenting roll. Jag blir mer vårdslös än vanligt. Och det spelar liksom ingen roll för tanken på att känna smärta, annan smärta än den jag lever med 24/7 ska tilläggas, för att det ger en befrielse. En befrielse jag inte tillåtit mig själv känna på flera år. 

Den negativiteten. Hur kommer man ifrån allt? Hur hittar man tillbaka till lusten att leva och kunna andas? Det känns som att jag ständigt håller på att drunkna, pendlar mellan att hålla näsan över vattenytan och att kämpa för livet, livet som jag inte ens vill ha. För tillfället iallafall. Hur kommer man bort ifrån det? 
Jag vill inte tillbaka till hela psykkarusellen, dom petar bara på en piller och så får man en helt annan sorts dimma. Jag är inte sugen på att prata om skiten jag känner heller. Jag vill bara att det ska försvinna. Jag vill... försvinna. 

Allt bra jag någonsin har haft har jag förstört. Jag vet inte hur jag lyckas men allt bra i mitt liv dör, efter olika lång tid. Och kvar lämnas jag med ännu ett misslyckande och denna jävla eviga ångest. Varenda gång. Det är inte konstigt jag inte vågar öppna mig osv, Jag vet att oavsett vad jag gör och säger så kommer det gå åt helvete förr eller senare och det slår aldrig fel. 

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Så jag fortsätter dränka mig med saker att göra. 
Umgås. Gå. Träna hund. Försöka tänka i lagom dos. 


Well, över till något annat. Hundarna. 
Det går bra. Dom har hittills löst allt bra själva. Nea accepterar Kiana och Kiana är bitter fortfarande men inte i närheten av vad hon var för 2 veckor sen. 
Jag skrev med Josse och hon undrade hur allt går också, och hur vi gör med prövotiden. Jag känner att det här funkar, alla tar det bra och Kiana är mycket lugnare än hon varit tidigare. Så ja, jag skrev att jag vill ha prövotid åtminstone 2 veckor till för att verkligen se så allt funkar nu när Kiana börjar komma ur sitt skal. Men jag tror absolut inte att det blir något problem! 😊

Nu närmar det sig att Felix ska komma på besök, det kommer bli helt kaos med hundarna tror jag. Förhoppningsvis så lugnar dom sig snabbt eller någorlunda snabbt iallafall. Det skulle vara kul om dom kunde sköta sig med honom här också. 
Jag känner faktiskt en press inför det, att saker ska fungera och vara bättre. Det är det ju men jag kan inte lova att det går lika bra med honom här som när vi är själva. Det är samma med koppelgående, när Nea, Kiana och jag går själva så sköter hon sig super bra men när Anna och Diva är med så drar hon i början och lite ibland under promenaden också. Det är en press då jag tog Kiana för att hon ska må bättre och hon har en del att jobba på samtidigt som en del tycker jag är duktig med hundar. Pressen ligger i att saker måste vara bättre. Även fast det är helt orimliga krav att saker ska vara 100% bra bara på två veckor så är det ändå jobbigt på ett sätt... fast ändå inte. Det pendlar lite beroende på hur jag mår. 
Oavsett så ska det bli trevligt med besök av Felix. Jag hoppas det blir det iallafall och inte något jobbigt och påtvingat typ men det tror jag inte. Vi har ändå varit tillsammans i typ 6 år. 

Nu ska jag kortisona mina ögon, för jag får allergisk reaktion av mina egna tårar, sen ska jag försöka sova. Kiana muttrar nöjt i sömnen och Nea snarkar bredvid mig. 😴




/

Lise 🎈

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | LCHF - Recept och mycket mer!