» Tankar botas med träning

Hallå igen!

Igår var det måndag. Jag avskyr måndagar även fast jag inte har något jobb eller så... jag vet inte riktigt varför men måndagar har alltid varit en jobbig dag. När jag var som sämst hade jag alltid min fd kontaktperson på måndagar av just den anledningen. 

Hur som helst, i söndags natt, mer exakt klockan 03.30 kom jag på att jag har möte på stan klockan 10 på måndagen. Det var ju jätte kul att komma på sådär sent, när man av egen fri vilja stannat uppe hela natten för att spela monopol och gosa med Felix. 
Det var jobbigt att gå upp sen kan jag säga. Jag hade klockan ställd 4 gånger på olika tider och vaknade av den tredje. Dom andra har jag inte ens ett enda minne av att jag hört. Iom att klockan var 8 då så kände jag att det var lika bra att ta sig upp på en gång, annars skulle jag bara somna om och missa mötet som absolut inte fick missas. Jag höll på att somna på bussen till stan och fick verkligen kämpa med att hålla ögonen öppna. Jag piggnade till i regnet dock och eftersom det var så lätt att hitta dit gick jag till Espresso House för att köpa en chailatte för att fördriva 20 minuter. 

Mötet var med Samverkansteamet. Det är ett team med 2 representanter, en från arbetsförmedlingen och en från försäkringskassan, och en samordnare. 
Mötet var mest för information och för att dom skulle bedöma om dom kunde hjälpa mig eller inte. Samverkansteamet hjälper dom som hamnat mellan stolarna i systemet så att säga eller har kontakt med många olika myndigheter osv. Jag sökte till dom för att få hjälp med att fixa aktivitetsersättning från försäkringskassan och då min läkare bråkar med att påstå att man inte får ansöka om det förrän man varit sjukskriven i 3 år minst så behöver jag någon som verkligen kan reglerna och kan pusha honom på ett annat sätt än vad jag kan. Det är också skönt att ha någon som kan ta reda på och hjälpa mig få ut allt jag har rätt till så att säga och på rätt sätt, samt ha kontakt med alla myndigheter som är inblandade istället för att jag ska skickas runt i evigheter innan jag glöms bort. 
Mötet gick bra; dom kan absolut hjälpa mig. Nu ska dom försöka få kontakt med min handläggare från KAK-projektet där jag hade min 1 års anställning mellan 2014-2015 för att kolla om dom skyddat något jag aldrig förstod vad det var men som ger mig rätt till sjukpenning. Jag har dock inga förhoppningar alls om att dom gjort det då jag var mer eller mindre felbehandlad under hela anställningen. Dom ska också fiska mer information från myndigheter från dom senaste åren för att få mer information och sedan ska dom återkomma igen. 

Jag gick ut ur mötet exakt 10.39. Bussen hem gick 10.45 vilket var super skönt så jag slapp vänta. Jag satt och huttrade hela vägen hem, inte för att jag var så kall egentligen utan mer för att jag var så galet trött. När jag kom hem la jag mig bredvid Felix i sängen och somnade snabbt... ingen av oss gick upp förrän klockan 14.30!!! På tok för sent, men otroligt skönt och välbehövligt. Jag tror inte man sover så länge om man verkligen inte behöver det. 

Resten av dagen spenderades i vila, jag klickertränade Nea lite då hon var så uttråkad och körde nosework med högre krav på noggrannhet. Först körde vi behållarsök (burkar av olika slag som står på golvet) varav 3 var distraktionsdofter (te, kaffe och tydligen luktade en tacosås). Jag höll kort koppel men tillräckligt för att hon skulle kunna söka ostört, jag stannade och visade henne tillrätta när hon gick ifrån behållarna men hon skötte sig jätte bra och nosade genom dom jätte fint. Den andra omgången med behållare blandade jag ihop dom tre som ser likadana ut, där jag även lagt doften, för att träna mig själv till att lita på att Nea markerar rätt. Hon har haft en så lång period där hon slarvat och markerat någon random för att få belöning vilket gjort att jag inte riktigt litar på att hon markerar rätt. Jag gjorde likadant två gånger med toarullar som var ihopblandade och hon markerade rätt alla gånger... och ja, jag belönade massor men luktade efter belöningen på den hon markerat för att dubbelkolla så det var rätt. Vi gjorde även ett par stycken inomhussök (i ett rum inne) varav 1 gång fick Felix gömma doften. Nea hittade den och markerade snyggt. Felix tycker det är så coolt att hon hittar och markerar den och ja, jag håller med! Det är sjukt kul och intressant att se en hund jobba med nosen! Riktigt häftigt faktiskt. Jag bytte från vardagsrummet till köket i slutet, hon blev förvirrad i ett par sekunder när jag sa åt henne att söka men hon inte fick gå ut ifrån köket. När jag upprepade "sök" så återhämtade hon sig och sökte upp doften jätte snyggt. Andra gången la jag den medvetet i en hylla där en soppåse stod under... Hon hittade den också utan problem. Hon visade tydligt att hon går all in märkte jag igår, hon sket fullständigt i när jag tappade godis och soporna. Hon brydde sig inte ett dugg om distraktionsdofterna heller. Jag hoppas jag får mer pengar snart och hittar ett doftprov inom rimligt avstånd så vi kan göra det och börja tävla! 
På kvällen skypade jag med Maya och sedan spelade jag och Felix Monopol, det började dåligt och jag fick inteckna istortsett alla mina egendomar men det slutade med att jag vann fruktansvärt överlägset. Det vet inte ens kul att spela i slutet då jag var så överlägsen med 11000 kr och Felix hade knappt ens 100. 

Idag gick jag upp 12. När Felix gick till jobbet runt 14.30 tog jag en värktablett och la mig igen, jag hade en riktigt jobbig huvudvärk. Det är ytterst sällan jag har huvudvärk faktiskt, jag har mest bara migrän. Jag hade hellre haft huvudvärk om man kunde välja men så kan man ju inte göra.... 
1.5 timme senare gick jag upp. Bytte om, gick ut med Nea, handlade, åt mat och kollade gårdagens avsnitt av paradise hotell. Sedan beställde jag tågbiljett till Gnesta, jag ska besöka min mamma över helgen och åker på torsdag. Jag har lite blandade känslor om det tydligen, jag har inte tänkt i dom banorna förut men jag drömde under min huvudvärks-vila att Felix tog hem en annan tjej och var "intim" med när jag var borta vilket satte spår i min hjärna. Så, samtidigt som det känns skönt att komma iväg, få lite avstånd igen, umgås med min mamma och min bästa vän Madde så känns det så jobbigt att lämna Felix. Han får ju såklart göra vad han vill, det är inte det utan mer att jag skulle inte klara av att veta det. Samtidigt vill jag, eller måste jag, få veta det då jag inte alls vill vara intim med honom igen om han är med någon annan oavsett om det bara är en gång eller fler. 

Efter biljetten var betald och alla jobbiga tankar kring Felix och livet satte igång så satte jag igång och tränade både mig och Nea. 
Nea värmde upp med situps (sitt fint upprepade gånger precis efter varandra) x10 och sedan gjorde hon yoga (böj och sträck) x10. 
Jag gjorde 10 situps, 10 squads, 10 mountainclimbs, 10 grodhopp och plankan i 10 sekunder. Efter dessa gick vi en powerwalk på 4km. Nea fick vara i flexi så hon hade lite mer frihet att lukta utan att jag behöver stanna, vilket jag inte gör under vissa promenader. Vi har promenader där jag stannar vid varje fläck hon vill lukta på och så har vi promenader där vi går. Powerwalk är en av dom där vi går vilket hon också vet, därför är det skönt för henne att ha flexi på 8m ibland så hon kan gå i förväg för att lukta lite längre på en fläck. Vi började på ett bra tempo men fick dra ner lite då det var isigt och riktigt halt på vägen. Så tråkigt men vi gjorde så gott vi kunde.
När vi kom in igen så gjorde jag samma övningar som innan igen och Nea fick göra yoga x10 och sedan tuffare situps där hon går från sitt fint till ligg, från ligg direkt upp till sitt fint osv ganska så snabbt. Hon fick göra det 10 gånger men dom 3 sista var väldigt slarviga så det blev nog lite jobbigt på slutet tror jag. 

Nu sitter vi i soffan. Eller jag sitter och Nea sover. Jag ska alldeles strax hoppa in i duschen och sedan vet jag inte vad vi ska göra. Mysa typ och kanske spela något när Felix slutar jobbet sen. 😊

Ha en trevlig kväll ☺


Lise 🎈 


» Kul helg

Hejhej!

3 dagar sen nu... och egentligen har det inte varit så mycket som hänt. 

I fredags städade jag lite hemma, tvättade, packade inför lördagens hundutställning och tränade med Nea. Hon var jätte duktig. Sedan gosade vi resten av dagen tills Felix kom hem och vi spelade UNO resten av kvällen. 
Jag gick och la mig runt 00, klockan var ställde på 4, 5, 5.30, 6 och 6.30.... bara för att jag inte skulle försova mig. Jag är relativt duktig på det speciellt då jag är vaken sent och oftast inte har något att göra om dagarna så brukar jag halv-medvetet stänga av väckarklockan och tänka vad fasiken har jag ställt den så jädrans tidigt för!? Det händer också att jag petar, puttar eller sparkar på Felix för att han ska stänga av sin fruktansvärt irriterande klocka, för att sedan inse att det är min som ringer. Dom tur är verkar han aldrig komma ihåg dessa fina väckningar. 

Lördag då, var en kul men ack så energikrävande dag. Upp klockan 6, dricka ett glas chai-havredryck för att äta frukost fanns inte på kartan. Inte så tidigt, det är bara äckligt, men chai-havredryck och ett minipiller går alltid ner oavsett vad. Nea låg kvar i sängen tills jag ställde ner hennes matskål och tittade på henne samtidigt som jag sa varsågod. Det händer aldrig, hon kommer och sitter som ett tänt ljus vid min sida så fort jag rör hennes matskål.... men hon är inte en morgonhund. Sådan matte, sådan hund, kanske? Hon hoppade ner och gick sakta fram till skålen och åt sakta med halvslutna ögon. Efter maten rapade hon nöjt, sträckte på sig, tittade på mig som satt i soffan och skrattade åt henne innan hon vände om och gick in till sängen igen där hon gosade ner sig bredvid Felix för att somna om. Jaja, bara att göra sig iordning. Packa det sista. På med smink så jag inte ser helt förstörd ut, på med tjocka kläder (fodrade leggings, jeans, linne, tunn tröja och en stickad tröja) sedan kalla på Nea i 5 minuter innan jag fick lyfta upp henne från sängen. Hon tog sig från Felix till min sida av sängen som är närmast hallen, innan hon kraschlandade på kanten och viftade på svansen, drog upp mungiporna som om hon log och tittade på mig. Ut? Nu? Såhär tidigt? Nej, det skulle hon inte gå med på frivilligt. Tur hon har en matte som är envisare än henne... jag lyfte således ut henne i hallen där overall åkte på, sele och flexikoppel och sedan gick vi ut. Hon gick sakta och nästan halvt bakom mig dom första 5-10 minuterna så jag kände att runt skogen var nog inget alternativ. Det var dock inte så kallt som jag räknat med, men eftersom dagen skulle spenderas i ett ridhus så kändes det lika bra att fortsätta känna sig som en uppstoppad korv. Runt Oxhagen fick duga och springa lite lös i Varberga parken. Då piggnade hon till... men när vi kom in igen så var det ändå raka vägen till sängen som gällde. På så sätt är Nea väldigt skön, jag behöver aldrig oroa mig för att hon väcker mig tidigt eller vill ut tidigt, om det inte krisar förstås. Hon vill gärna sova till tidigast 10. 
Men inte denna lördag. Jag packade det allra sista, kylvarorna. Mat, vatten, dricka, godis, köttbullar och det viktigaste - energidricka. Sedan lurade jag upp Nea från sängen igen, motvilligt gick hon upp med en suck och tog godiset jag lockade med. Sedan gick vi mot Peters bil. 

Resan till Karlskoga gick bra trots att alla inblandade var trötta. Peter var nervös också men jag var rätt lugn. Det enda jag kände lite nervositet över var just den faktorn att ta sig från bilen, förbi alla hundar, till vaccinationskollen, återigen förbi massor av hundar på trång vägar där jag även vet att många inte har koll på sina hundar. Nea brukar vara rätt lugn på utställningar eller såna tillställningar över lag, på något sätt blir hon... ja, vad ska man säga... chockad? Lobotomerad? Ah jag vet inte, men om hon inte blir riktigt trängd så bryr hon sig inte om några hundar iallafall. 
Hon var väldigt gnällig och ylade på vägen från bilen till ridhuset men lugnade sig medan funktionären kollade vaccination och satte en rosa klisterlapp på Neas koppel. Sedan insåg jag att hon inte alls var lugn utan hon samlade kraft och drog ut alla terrier-nerver till utsidan. Jäkla terrier. Vi tog oss förbi en reaktiv flatte på nära avstånd, Nea brydde sig inte om hunden framför oss eller att Pyret var bakom. I sekreteriatet skulle jag lämna en lapp och satte då Nea på min vänstra sida då det stod en pojke med hund i långt koppel som gick fram till alla andra utan att han brydde sig. När hunden kom för nära, såklart när jag hade min uppmärksamhet på tanten i sekreteriatet så var Nea tvungen att skrika åt den lilla skiten att hålla sig undan. Ett utfall alltså. Jag röt åt pojken att han nog ska hålla i sin hund och ha koll om han vill ha någon hund kvar. Tanten i sekreteriatet sa "hoppsan!" och tittade på mig men jag ignorerade henne och gick vidare. Jag var inte på humör för pojkar med hundar i långt koppel och adrenalinet steg högt. Hjärtat slog hårt, oron tog över, klumpen i magen kändes som en gigantisk värkande tumör och huvudet kändes kokhett. Jag tog oss trots detta förbi massor, massor av olika slags hundar i olika färger, storlekar och med olika energier och intentioner. Nea sa inte ett ljud och höll sig tätt intill mig men jag såg på henne hur alla terrier-nerver var på helspänn. Vid ring 3 satte jag ner buren och släppte in Nea som mer eller mindre tryckte sig in innan jag ens hunnit ta ut väskan jag tillfälligt hade stoppat in där. Sedan tänkte jag alla utkikshål i buren så hon kunde vila, slappna av och ha sin trygghet ifred. 
Där fick hon vara tills Schappendos hunden var i ringen då jag tog ut henne för att ta av overallen och kika runt lite. Det gick bra tills frallan Topaz som satt i hundvagnen snett bakom oss tittade på Nea. Av någon anledning var det inte alls OK vilket ledde till ett utfall, men jag lyckades bryta henne relativt snabbt. Bakom oss stod en kvinna med 3 goldens varav en drog sig mot oss och Nea hade stenkoll på den. Jag valde då att ställa Nea, värma upp lite alltså, så att hon såg hunden men fokuserade på att stå för extra störningsträning. Gick jätte bra men jävlar vilken kraft hon la i kopplet och det gick inte att missa att hon är en terrier. 
Amstaff valparna var inne, och jag satsade på att värma upp mer. Ställa lite och trava lite. Hon skötte sig bra förutom just den detaljen att hon la all terrier-kraft hon äger i allt hon gjorde. Hon var på toppen av detta frustrerad vilket märks tydigt då hon nyper mig hårt i fingrarna när hon tar godis. Musen vi tränat med henne och fått mycket framsteg med var inte värt ett ruttet öre ska jag tillägga. Så det var bara godis som gällde. 
Tikarnas tur. Ett djupt andetag, räta till utställningskopplet, som jag förövrigt valde att använda det svarta då det kändes tryggare och gå in i ringen. Domaren kikade på hundarna och vi sprang 2 varv. Vi var bakom den andra tiken, och Nea var sjukt taggad och ville mest skutta eller gallopera. Jag stannade upp och sa åt henne att tagga ner och fick visa lite trav iallafall. Under individuella bedömningen var Nea inte alls sugen på att visa tänderna men det gick tillslut. Domaren var faktiskt väldigt duktig, jag som varit så tveksam till henne efter att kollat upp henne innan. Jag ställde henne och tyckte vi fick väldigt bra kritik av det jag hörde. Sedan skulle vi springa fram och tillbaka, och efter det runt i ringen. Nea vägrade trava återigen men domaren gav sig inte och gav mycket hjälpsamma tips för att jag skulle kunna visa min hund på ett bra sätt och för att få fram Neas bästa sidor. Det slutade med att hon travade jätte fint. 
Vi blev placerad som 2a tik med hederspris. Låter super bra, jag vet - men det var bara 2 tikar! Jag är nöjd ändå, för domaren var jätte duktig, Nea visade sig bra i slut ändan och jag åkte inte dit för att få resultat utan för att träna både henne och mig samt få henne bedömd som vuxen. 

Nea fick fin kritik förutom det jag redan vet då som att hon är för smal för utställning, eller som domaren så fint uttryckte sig "har något för uppdragen buklinje och för tydligt markerad midja", skulle behöva mer utfyllnad i bröstet och rör sig med för höga frambensrörelser. Jag tror vi borde satsa på att skola om henne till dressyrponny. Helt ärlig tror jag hon skulle komma längre där 😉
Domaren öste beröm över henne utöver kritiken också vilket är super kul. När jag kom ut ur ringen kom en kvinna fram som jag aldrig i mitt liv sett. Hon öste massor av beröm över mig och Nea, hur fin Nea är och vilka otroligt fina rörelser! Hon gav också tips som jag absolut ska tänka på till nästa gång. Jag antog att hon tillhörde det andra AST gänget för annars brukar det bara vara "kamphundsfolk" som bryr sig om andra kamphundar, men dom som skulle ställa staffe visste jag redan vem det var. Det visade sig sen att hon inte alls tillhörde dom utan hon stod och pysslade med sina pudlar! Jag blev jätte förvånad, super kul att en "pudel-tant" tycker om min gris. Peter sa att hon följt oss helt förundrat när vi var i ringen. Jätte kul att höra!
Ännu roligare blev det när jag fick kritiklappen och insåg att Nea inte alls är en amstaff längre utan nu är hon en Staffe. Jag visste inte att man kan byta ras sådär, men uppenbarligen kan man det på utställningar. Det ska bli kul att prova på att bo med en staffe men jag hoppas innerligt att hon återgår till amstaff inom ett par dagar... inget illa menat mot staffar men jag föredrar amstaff och framförallt Nea, in all her glory. 😉 

Peter ställde Pyret en stund efter, hon blev placerad som 3 tik av 4. Hade hon inte passgått istället för att trava så hade hon blivit bättre placerat men jag tyckte hon visade sig fint när hon ställdes iallafall även fast hon inte rörde sig korrekt. 

Jag köpte ett träningskoppel i läder som var på rea, hela 150kr! Värsta kapet, sista som fanns kvar och super skönt läder var det. Jag köpte också en kampfläta att ha i hundjackan. Sedan åkte vi hemåt. 

Vi parkerade bilen i skuggan och sprang snabbt in i ett fåtal affärer innan vi anlände hemma, Peter skulle kolla efter en specifik present till sin mor och jag letade efter spelet monopol. Hur svårt ska det vara att få tag i i en fysisk affär? Ica maxi har det inte, inte akademibokhandeln och inte BR leksaker. ÖB säljer inte sällskapsspel alls och Toys'r'us tror att alla människor som lever på planeten jorden är bilijonärer. Så jag köpte inget. Vi åkte hem istället. 

Väl hemma knatade Nea raka vägen till vattenskålen innan hon hoppade upp i sängen och slocknade väldigt snabbt. Jag redigerade lite bilder och varvade ner en stund innan jag jpinade henne i sängen
 Vi sov 1 och en halv timme och gosade i ytligare 30 minuter innan vi gick upp så jag kunde äta något. 

Resten av lördagskvällen spenderade vi på soffan, gosande och avslappnade. Nea var helt slut. Hon blev dock jätte glad när hon såg snön som kommit och insåg att skaren som varit numera är ersatt av fluffig vit snö. Hon har haft så svårt att gå på skaren, med skavsår på tassarna av den hårda ytan men nu kan hon kuta på som vanligt.  

Idag sov vi ut och klev inte upp förrän 12. 
Vi åt frukost och tog en promenad runt Oxhagen. När vi kom in gjorde jag lite inventering i köket samtidigt som jag städade ur skåpen där och kastade sådant som gått ur på datum. När det var klart gick vi ut och busade lite i snön och nu ligger jag i ett på tok för varmt bad och svettas som en vattenglaska i en bastu. Hua. 

Nu ska jag raka bort vinterpälsen och sedan duscha. Och komma på något att äta idag... det är alltid den stora frågan - vad ska vi äta? Hmm... 


Ha en trevlig söndagskväll! 


/ Lise 🎈 


» Destruktivitet

Alltså, jag har ingen aning vad jag ville med mitt förra inlägg. Nu i efterhand känns det bara typ rörigt och babbligt. Men så blir det väl ibland antar jag! ☺


Jag pratade med min bekant i telefon igår. Det gick bra trots att jag verkligen avskyr att prata i telefon med alla som inte är mer än nära vänner typ. Vi pratade om lite allt möjligt, hon är så himla kär i Nea så vi pratade lite om henne också. Men i huvudsak var det ju självskadebeteende vi pratade om. 
Det finns egentligen både ganska mycket och väldigt lite att säga om ämnet. Många förstår inte, många vägrar kännas vid det och det är väldigt tabubelagt trots att jag tycker det är väldigt viktigt att det lyfts fram. Det är fler än man tror som är självdestruktiva och det finns i alla åldrar. Såklart finns dom som enbart vill ha uppmärksamhet och dom förstör och drar ner "oss" som verkligen använder det som ett vapen mot oss själva eller som en befrielse från all annan smärta. 
Det finns så många olika anledningar till att skada sig själv. Nej, i grund och botten är det väl egentligen inte värt det men i den situation eller tankebanor man är i när man håller på med det så tänker man inte så. Oftast, nästintill alltid skulle jag vilja säga, så tänker man inte alls. Man bara gör, av ren vana, det blir ett sorts beroende och det blir ett sätt för personen att lätta på trycket, ett sätt att orka och överleva... även om det för andra låter helt galet. Jag tror det är en sån sak man inte förstår om man inte själv gått igenom det. Och det är svårt att bemöta det, veta hur man ska prata med en person om det osv, framförallt då alla är så olika och dom flesta reagerar olika på det. Framförallt så är alla människor individer, så alla gör inte illa sig av samma anledning och alla reagerar inte lika när någon närstående försöker prata med en om det. Det är svårt och tufft, inte bara för anhöriga som vet om att en älskad närstående gör sig själv illa men även för den som skadar sig, det går oftast väldigt långt i dåligt mående för att komma dit, till den gränsen där den enda utväg man ser förutom att dö är att skada sig själv. Eller om man har ett behov av att straffa sig själv av någon anledning. 
Det är tufft och i efterhand troligtvis inte ens värt att gå runt med ärren det innebär. Jag själv har ärr över hela benen, låren, lite på magen och över hela armarna. Jag blev erbjuden laserbehandling innan jag blev 18 om jag slutade göra mig illa men jag tackade nej då jag aldrig kan lova att jag inte gör om det. Och dessutom är mina ärr en del av mig, en del som visar att jag är en survivor även fast folk kollar snett, viskar och pekar när dom ser mig. Jag skäms inte över dom, jag har inget behov av att täcka över dom men jag tänker heller inte säga att ärren var värt det. Jag vill inte vara en som sticker ut ur mängden, jag vill vara en grå mus, jag avskyr uppmärksamhet... men ärren är mitt bevis på att jag har överlevt det helvete jag varit igenom. Och fortfarande går igenom emellanåt, om än inte på samma nivå. 

Utöver detta så gick jag och handlade lite sallad. När jag kom hem frågade jag mamma och min syster om någon ville skypea men ingen var hemma. I väntan på att syster skulle komma hem så passade jag på att träna lite. Höll faktiskt på i drygt 20-30 minuter men i slutet när jag gjorde en övning kallad "mountainclimber" klonkade och knäppte mina höfter så högt att Nea reagerade med att lyfta huvudet och vicka på det sådär som hon gör när hon reagerar på något speciellt eller när man pratar med henne. Hon bara vickade och vickade, från sida till sida, och jag kunde inte låta bli att börja skratta åt henne. Jisses. Livet med EDS är faktiskt lite, lite, ytterst lite roligt ibland. 
Sedan tog jag min sallad och la mig i ett kokhett bad där jag sedan också började skypea med syster. Vi pratade i 3 timmar. 

Nea var ganska trött efter promenaden hela dagen så hon fick vila. 
Idag gick vi en promenad i skogen igen men denna gången med sällskap av Felix som för engångsskull var ledig från jobbet. Vi gick runt en sväng, Nea fick springa i flexi. Efter ett tag kom vi på att det är tråkigt och dumt att följa vägen så vi traskade in i terrängen istället. Där passade jag på att ta av Neas täcke och koppla loss henne så hon fick springa fritt. Hon blev så glad att hon knappt visste vart hon skulle springa, det ser så himla roligt ut! Hon var duktig dock och kom på inkallning alla gånger förutom 1 där hon sprang lite väl långt iväg och följde en doft. Hon kom tillbaka inom 1 minut iallafall när jag använde visselpipan, ingen fara skedd. Så kan det bli ibland, men jag höll mig faktiskt lugn, ingen klump i magen och ingen oro. Möjligen lite irritation över att hon inte lyssnar men inget utöver det. Hon fick godis, gos och beröm när hon kom tillbaka iallafall. 😊
Nu ligger hon och sover på soffkuddarna, Felix redigerar bilder och jag glor. Snart dags att göra mat antar jag, klockan börjar bli sent. 

Imorgon är det handling inför lördag och mer utställningsträning som gäller, och packning. Jag är faktiskt inte ett dugg nervös, men det kanske kommer. Jag har visserligen inte varit så nervös någonting inför utställning men vem vet. Var ett tag sedan nu! På lördag får jag även se hur många vuxna ast som ingår i dom där 5 (4 utöver Nea). Det är också första gången jag ställer Nea som vuxen och mer utvecklad vilket ska bli spännande! 

Bilder från igår;

Lise 🎈