www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

Att definiera"misslyckad"

Varning för möjligen mörkt/depressivt inlägg! ☝

 
Idag har varit en rätt bra dag, tror jag. Rent allmänt har den det, hittills. Igår också. 
Igår sov jag mest, igen. Jag verkar göra det mycket nu vilket är ett tecken på att jag nog är mer depressiv än jag själv tror. Sedan tränade jag lite med Nea, lite stå träning, lite allmän ploj med trix, yoga och balans övningar med bollen. 
Idag gick Felix, Nea och jag en lång promenad i Karlslund naturreservat. Det har varit en väldigt fin och solig söndag vilket såklart även betyder mycket folk och hundar i ett naturreservat med fina gångvägar. Jag var mycket medveten om detta när vi traskade hemifrån, Nea är ju reaktiv som många vet. Hon gör alltså utfall mot hundar om hon känner sig trängd. Nu har vi haft en väldigt lång period som varit 100% utfallsfri men man vet aldrig. Framförallt inte nu när hon har så mycket fysisk energi. Vi mötte otaliga hundar av olika varianter, små, stora, lösa, kopplade, lugna, reaktiva, svarta, vita, på långt håll och på nära håll. Bara en enda gjorde Nea utfall mot! Jag är riktigt nöjd och stolt även fast det i andras ögon må ses som ett bakslag pga den period vi haft av noll utfall men med tanke på hur många hundar vi ändå mötte och hur situationen såg ut är jag riktigt nöjd. Det var på en relativt lite väg, hunden stirrade och Nea kunde inte välja att gå undan (= hon blir trängd), hon kastade sig och gav av ett litet vrål men bröts på en gång efter det. Riktigt bra måste jag säga! 👏
 
Utöver detta är min hjärna på högvarv, igen. Denna gången inte på bra saker som att planera framåt, vad jag behöver till nya hemmet, vad jag behöver till ormis som jag planerar köpa framöver osv utan nu är det mer vem tycker om mig, duger jag som jag är, kommer jag alltid vara såhär ensam, jag är äcklig och misslyckad osv. Dessa tankar blir bara en negativ spiral då den ena startar den andra som i sin tur utvecklar en annan och så är jag körd. Och med körd menar jag nedstämd, ovillig att leva. 
 
Därav rubriken. Jag tänkte på det när jag kokade mig själv i duschen förut. 
Misslyckad, betyder då;
Dålig, förfelad, omöjlig: en misslyckad satsning; (om person) som misslyckats (i livet, i sitt arbete) || -lyckat
 
Så min tolkning är att en människa inte kan vara misslyckad. En människa kan misslyckas, men inte vara misslyckad. Hur kommer det sig, att man medveten om detta, ändå känner sig misslyckad? När man innerst inne vet att det egentligen är orimligt att en människa kan vara misslyckad. Du kan misslyckas med något du gör, något du gör kan bli misslyckad, men du kan aldrig bli misslyckad. Varför existerar då dessa tankar och vad vill hjärnan ha ut av att skicka ut dessa? Det är orimligt. Och jag önskar det kunde finnas någon som hade svar på min fråga men jag tror nog inte någon har det. 
Ja, jag känner mig misslyckad. Därav min tanke kring detta. Jag vet att jag som människa inte kan vara misslyckad men ändå känner jag mig så. Att vara misslyckad är inte samma som att vara värdelös och att ingen tycker om en. Jag känner mig värdelös också men känslan kring att vara misslyckad är starkare. 
Jag må ha misslyckats med mycket. Väldigt mycket. Jag har sårat många jag tycker om, jag har förstört tre bra förhållanden. Och egentligen vet jag inte om det är sant, att jag har förstört mitt sista, alltså med Felix. Kunde jag gjort något annorlunda så han skulle haft kvar känslor för mig eller är det bara så att alla som har en "good thing going" tröttnar på att dras med (nu kommer det igen -) misslyckade Lise? Varför ha kvar det där ankaret i andra sidan när man kan släppa loss det och fortsätta framåt? Ungefär så går mina tankar nu för tiden. Och jag är ständigt nära gråten, för jag vill så gärna lyckas med något, vara älskad och känna att någon orkar dras med mig trots alla mina fel och brister som är fler än mina goda sidor. 
Men även där blir det problem ju, för som jag nämnt tidigare så kommer jag aldrig våga älska någon som jag älskat Felix och ser sätter ju käppar i dom hjulen. Man kan inte bli älskad utan att älska. Eller, kan kan man såklart men det är inte snällt mot någon. Jag skulle vilja ha någon som älskar mig lika villkorslöst som jag älskar den, en som skrattar åt mina misslyckade tankar och säger "äsch, alla är vi misslyckade ibland. Och att vara misslyckad är orimligt, det går inte. Tänk på - sätt in valfri bra grej här - som du har lyckats så bra med!". Men inte ens det kommer jag våga höra eller tro på, för den delen av mig är nu så trasig. 
 
Jag skulle så gärna vilja få ordning på allt här så jag kan komma härifrån så snabbt som möjligt. Jag tror jag har bättre chans att läka då, jag älskar att vara nära Felix trots att han inte längre är min men jag tror att jag läker mycket bättre utan att slungas fram och tillbaka mellan ångest och normalitet hela tiden. Det lär jag säkerligen göra när jag flyttar också men jag tror inte det blir lika kraftigt eller lika ofta. Iallafall inte efter ett tag. I början kommer det nog vara mellan hopplöshet och förtvivlan jag pendlar då jag trots allt förlorat det jag älskar mest förutom min familj och fyrbenta. Det tär på en och det tar en större bit av ens hjärta än någon som inte gått igenom samma sak tror. Man blir mer trasig än man tror, inte bara ett gigantiskt hål i hjärtat utan även tomheten, tilliten rasar, hela din själ går i bitar. Allt som en gång hållit dig stående faller isär och du bara faller, faller, faller ner i en mörk avgrund där varken kärlek, tillit eller viljan att fortsätta kämpa mot livet existerar. Jag har tyvärr inte tagit mig ut ur min avgrund än. Men jag jobbar på det.  
 
 
 

Ha en trevlig söndags kväll och hoppas eran måndag blir bra!

 
Lise 🎈 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | LCHF - Recept och mycket mer!