» Överanalyserande

Senaste dagarna har varit som i en dimma. Egentligen vet jag inte riktigt varför för jag är inte deprimerad eller så. Möjligtvis nedstämd och kämpar för att behålla masken så snabbt jag inte är själv men utöver det och den vanliga värken & tröttheten så är det inget speciellt... 

Jag tror inte jag gjort något speciellt iallafall.
 
Tankarna går just nu på högvarv. Allt som sägs och skrivs ska tänkas över, analyseras och helst till den grad att jag går ångest och måste skrika BRYYYYT i mitt huvud likt så jag gör åt Nea när hon gör något hon inte får, fast Nea får en snäll glad röst medan min är mest frustrerad. Jag vet inte varför det är så just nu. Möjligen för att allt förändras nu när Felix gjorde slut. 
Är jag värd att lägga energi på? Är det värt att försöka få ordning på livet igen? Är det värt att fortsätta kämpa? 
Menar folk det som skriver/säger? Har dom något dolt i det, finns det något att hitta mellan raderna? Är det verkligen så eller hittar dom bara på? Varför gör/säger dom som dom gör och vad betyder det mot mig? 
Nej jag vet inte. Tänk va skönt det vore om man hade en dosa till hjärnan som man kunde styra emellanåt, tex höja/sänka volymen, stänga av, sätta på, spola framåt/tillbaka, välja att inte tänka på vissa saker, stänga av vissa minnen osv. Det hade ju varit helt underbart... men nu är ju inte livet så lätt alls. Så egentligen är det bara att fortsätta antar jag... 
Bara för att inte göra så någon tror jag faktiskt är deprimerad, för det är jag inte, och långt ifrån självmordsbenägen, så tänker jag säga att har jag klarat det en gång så klarar jag det förhoppningsvis igen. 
 
Iallafall tror jag jag är på rätt spår. Igår var jag hos läkaren pga mina skumma blödningar från underlivet som kommer och går men nu senaste månadena även varit under och efter mens. Som tur är såg mitt cellprov fint ut i somras så dom misstänker inte cancer men det kan ju vara något annat som spökar. Dom hittade inget värt att anteckna på vårdcentralen iallafall förutom att livmodertappen är lite irriterad men inget som borde ge dessa symtom som jag har. Det blev bara en klapp på axeln och en remiss till kvinnokliniken för närmare koll. 
Idag var jag äntligen hos läkaren och fixade sjukskrivning. Jag har bråkat med Varberga vårdcentral i flera månader om en tid för att bli sjukskriven och fixa allt kring "sjukpensionär-grejerna" men då dom inte har några fasta läkare där, bara hyrläkare, och jag är så jobbig (jobbig = står på mig) så är det bara chefen som tar hand om mig vilket inte är så bra heller då hon inte är läkare på heltid. Jag gav dom ett ultimatum innan jul och sa att om jag inte får en tid/kallelse under veckan så byter jag vårdcentral... Jag hörde inget så jag bytte. Efter jul fick jag en kallelse dock avbokade jag den då jag gett upp dom och redan bytt. 
På Haga Capio, som jag var idag, fick jag träffa distriktsöverläkaren som jag faktiskt tycker är rätt bra. Han är något äldre, pratar inte ren svenska men förstår precis vad jag säger och jag förstår honom. Jag har absolut ingenting emot utländska men jag har mycket emot dom som inte kan prata svenska och/eller knappt förstår svenska som jobbar inom vården. Jag har träffat så många av dom och det ger verkligen ingenting. Hur som, läkaren ställde frågor och verkade ta till sig det jag sa utan att döma. Han skrev ner allt och gjorde en grundläggande undersökning. Han nämnde även min diagnos Bipolär men jag sa att jag skulle vilja göra en ny utredning av psyk då jag inte alls tror på den. Han förstod vad jag menade och höjde på ögonbrynen när jag berättade att mycket svårt har hänt under åren men jag har ändå klarat mig helt psykisk-medicinfri under många år. Han sa också att ja, det låter som att det borde kollas upp igen men just nu låter vi det vara då det är kris inom psykiatrin i Örebro län. 
Vi gick iallafall genom mina bekymmer och fixade sjukskrivning till den sista mars. Under tiden ska jag få kopior och underlag från arbetsförmedlingen på båda mina arbetsbedömningar, som många inte vet har båda gått helt åt skogen och jag är bedömd med noll arbetsförmåga. Sedan ska vi ta det därifrån, då börjar nästa kamp med försäkringskassan om ativitetsersättning. "Mitt team" på arbetsförmedlingen här i Örebro har och är fortfarande fast jag inte längre tillhör dom, helt underbara. Dom har varit mjuka, förstående och tillmötesgående. Dom tror inte det blir något problem att bråka med försäkringskassan så jag hoppas verkligen dom har rätt!
 
Nu är tanken att jag ska lägga mig och vila en stund. Jag känner mig helt slutkörd.
 
Här är en bit av en låt jag lyssnar på som jag tycker har bra text; Ha en trevlig tisdag! 
 
Halestorm - I am the fire 
 

Am I brave enough?
Am I strong enough?
To follow the desire
That burns from within
To push away my fear
To stand where I'm afraid
I am through with this
'Cause I am more than this
I promise to myself
Alone and no one else
My flame is rising higher

I am the fire
I am burning brighter
Roaring like a storm
And I am the one I've been waiting for
Screaming like a siren
Alive and burning brighter
I am the fire

 
Ha en trevlig tisdag! 
 
/ Lise 🎈

» Bakis av människor

Hejsan hoppsan!

Dom senaste dagarna har jag inte gjort så mycket. I förrgår hade jag galet ont i handleden och en fotled så jag tog det mest lugnt och gosade med Nea. 
Det är egentligen rätt knäppt att tänka på när jag har sådan outhärdlig smärta att jag tar vid behov medicinen, hur illa är smärtan egentligen om jag inte haft morfinplåstren? Jag vill nog inte ens veta svaret på det! 

Igår var jag ute halva dagen med Peter. Först virrade vi runt i olika affärer i/runt Marieberg. Vi tog även en fika på Espresso house inne på Marieberg och jag har nog aldrig stött på så dryg personal på deras fik förut. Dessutom var min pajbit iskall och stenhård... ingen hit alls. Utöver det hade vi väldigt trevligt. 
Jag köpte inte så mycket egentligen, grejer till Nea och städstuff till lägenheten. Ja och godis från Karamellpalatset. Efter vi shoppat klart tog vi en promenad med hundarna runt skogen, det var också trevligt. Nea skötte sig bra. :-) 
På kvällen blev jag typ bakis av alla människor och intryck. Så himla trött, huvudvärk, illamående och ja... seg och loj. 

Idag mår jag ungefär likadant. Jag känner mig off, har huvudvärk, är yr och vill inte göra något egentligen. Men jag tänkte stå-träna Nea lite inför utställningen i februari och ta mig ut så vi kan träna lite parkour. Nea ser inte ut att bry sig om vad vi gör egentligen, hon ligger bara och snarkar med ett leende på läpparna... men jag vet att hon skulle behöva hitta på något. Vi får se vad jag orkar. Först ska vi nog mysa lite till! ;-) 

Jag väntar även på att VC och Sony-supporter ska kontakta mig. Vårdcentralen för något barnmorskan inte såg som normalt och Sony för att min kamera istället för att ansluta och föra över bilder via Playmemories bara kopplar ifrån. Jag har googlat och även Felix har sökt men vi hittar inget svar på varför eller hur man fixar det. Det ända som kom fram var att det verkar vara ett relativt vanligt problem och att Sony i grund och botten inte gör något åt det. Jag hoppas innerligt dom kan hjälpa mig dock för det är så fruktansvärt irriterande att ta bilder och filma när jag inte kan lägga ut det på instagram. Nu måste jag använda mobilen igen vilket inte är mycket att hänga i julgranen... speciellt inte nu när jag har blivit så van vid att ta såpass bra bilder med en riktig kamera. Ja, jag är sur... min mobil har dessutom en spricka rakt över kameran så det gör inte heller saken bättre! 

Nu ska försöka få i mig lite frukost innan jag ska försöka göra något vettigt! 

Lise 🎈


» Att känna hur hela världen rasar

Ok, nu var det riktigt länge sedan jag uppdaterade här. Helt ärligt så har jag inte ens tänkt på bloggen. 

Jag ska skriva om hur mitt nya år 2017 började och varför jag varit så off sedan dess. Det är endast närmsta vänner och familj som vet detta och troligtvis kommer det vara så en stund. Det här kommer nog troligtvis vara ett väldigt mörkt och tragiskt inlägg som rubriken kanske också antyder... men jag måste skriva av mig lite, få det ut, även fast det innebär att jag river upp alla sår och känslor som jag så noga stoppat undan och låst in. 

Den 2 januari åkte jag hem i all hast då Felix skrev oroande saker kvällen innan. Jag hade spenderat jul och nyår hos mamma där även min syster var. Jag kände på mig att allt kommer krossas och jag pendlade mellan att ha ångest och gråta och att vara helt tom ända tills Felix kom hem från jobbet den kvällen. 
Det var den värsta dagen i mitt liv. Den toppar allt jag varit med om. Min värld total krossades, mattan jag stod på rycktes undan, luften jag andades tog slut och jag bara föll, helt utan stopp. Felix gjorde slut. Han har inga känslor kvar. 

Dom följande dagar är mer som en dimma. Det jag kommer ihåg är att jag försökte lite halvdant att kämpa emot självmordstankar, att skada mig själv, att jag grät mig till sömns varje kväll och vaknade gråtande varje morgon. Jag grät även mycket under dagarna och pendlade mellan väldigt mörka och jobbiga känslor och att vara helt tom. Jag föll så djupt att jag till och med tänkte på vad jag skulle göra med Nea så hon inte blir utan mig om jag skulle dö. För helt ärligt så fanns inget annat i min tillvaro att göra, förutom att utplåna mig själv. Jag kan inte och har aldrig kunnat hantera såna känslor som jag hade och egentligen nog fortfarande har, bara att jag nu låst in dom för att slippa känna. 

Men jag klarade det. Jag "vaknade upp" ur en ångestattack där jag höll i rakblad jag tydligen pillat ur men jag har inte gjort mig själv illa. Och jag lever än. Nu är det endast 3 veckor sedan så allt är redan färskt men jag har lyckats hålla mig vid liv och "oskadd" genom dom mest traumatiska dagarna så jag borde klara resten också. Jag har en ångest-lista att följa när det blir för jobbigt att hantera, jag försöker följa ett schema där jag duschar, äter och ja, gör sånt man måste göra, för att inte gå ner mig totalt. 
Jag bor hos Felix fortfarande, tillsammans med Felix. Det är egentligen varken mer eller mindre jobbigt då jag vet att han inte längre än min, jag vet att han inte längre har känslor. Jag är faktiskt mer glad över att ha honom nära än att han bara skulle försvinna plötsligt efter nästan 6 år även fast det innebär att jag är rädd över att höra eller se honom med någon annan. Förhoppningsvis hinner jag flytta innan något sånt händer. Vi pratar och umgås nästan som "normalt" även fast det inte är samma sak och jag vet att all närhet innebär och betyder något helt annat för mig än för honom. Men även dom känslorna har jag lyckats låsa in. Felix är och kommer alltid vara den största kärleken i mitt liv, han kommer alltid vara min "the one". Nu måste jag bara försöka förtränga den saknaden också så mitt hjärta kan få läka igen, eller iallafall försöka läka lite så det inte behöver göra så djävulskt ont.

Jag har, efter allt det här, lovat mig själv att aldrig någonsin sätta mig själv i den här situationen. Jag kommer aldrig mer tillåta mig bli kär i någon, att älska någon på det här sättet. Jag kommer aldrig mer gå in i en relation med en tvåbent. Aldrig. Jag har stängt mitt hjärta, den delen av mitt hjärta som ger och släpper in kärlek av och till tvåbenta på en annan nivå än vänner och familj har jag byggt en mur av ogenomtränglig stål runt, låst grinden och kastat nyckeln i det djupaste hav som existerar. 
Felix och jag pratade när vi drack i fredags kväll, nu kommer jag inte ihåg exakt vad som gjorde att jag sa så men jag hade inte sagt det högt till någon än. Jag har inte ens sagt det högt till mig själv. Jag började då tänka och känna efter om det är någon form av förnekelse jag pysslat med. Men i slutändan kom jag fram till att det handlar bara om att det är för jobbigt att hantera samt att jag inte träffat någon jag känt har med det att göra. Jag har sedan dess berättat det för 2 vänner, där jag sagt det högt. Det gick bra båda gångerna, utåt sätt. Men det högg i hjärtat varje gång... troligtvis kommer det alltid göra det. 

I övrigt är planen nu att fixa allt här med sjukskrivning, försäkringskassan osv och sedan hitta en lägenhet i Gnesta. Jag har mer där att leva för än här i Örebro. Visst har jag vänner och saker att göra här, jag trivs här i Örebro men jag hör inte hemma här utan Felix vid min sida. Och så är risken alldeles för stor att jag stöter på Felix mer än klarar av och speciellt då om han hittar en annan som han blir tillsammans med. Jag skulle aldrig kunna hantera det... så ja, Gnesta kommer det bli. Väl där är planen att komma iordning, fixa en bra läkarkontakt, försöka komma in på Danderyds EDS-rehab, börja övningsköra och köpa en till fyrbent som jag och Nea kan ha kul med. Sedan kommer jag satsa på att ta en dag i taget för att försöka bygga upp mig själv och ett nytt liv. 

Just nu är allting ändå rätt OK. Jag gråter inte över det här längre, jag har inte konstant ångest och allt det tror jag beror på att jag stängt in känslorna kring det. Däremot om tomheten kvar, hjärtat värker till och från samt att jag periodvis och då oftast när jag är själv, kommer på mig själv med att stirra ut i tomma intet och fundera över vad jag egentligen lever för. Det går oftast att ordna upp genom att Nea bryter mig, jag andas djupt och tänker på planen framåt. 

Det kommer gå. Det ska gå. Det måste gå. Nu när den delen av hjärtat är låst för alltid så måste jag ta mig igenom det här för att sedan bygga ihop delarna av mig själv igen och aldrig mer tillåta något sånt här att hända. Jag är en kämpare, jag ger inte upp så lätt. Det är iallafall det jag försöker intala mig själv. 

Thats all, I think. Nu när jag fått ner och ut allt detta så kan jag även låsa den delen och aldrig mer släppa ut dom här jobbiga känslorna och tårarna som känns som rakblad rinnande ner för mina kinder. Nu ska jag bara försöka gå framåt. 


Och jag hoppas innerligt att ditt nya år, 2017, började och fortsätter vara bättre än mitt började! 

/ Lise 🎈