www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

Att känna hur hela världen rasar

Ok, nu var det riktigt länge sedan jag uppdaterade här. Helt ärligt så har jag inte ens tänkt på bloggen. 

Jag ska skriva om hur mitt nya år 2017 började och varför jag varit så off sedan dess. Det är endast närmsta vänner och familj som vet detta och troligtvis kommer det vara så en stund. Det här kommer nog troligtvis vara ett väldigt mörkt och tragiskt inlägg som rubriken kanske också antyder... men jag måste skriva av mig lite, få det ut, även fast det innebär att jag river upp alla sår och känslor som jag så noga stoppat undan och låst in. 

Den 2 januari åkte jag hem i all hast då Felix skrev oroande saker kvällen innan. Jag hade spenderat jul och nyår hos mamma där även min syster var. Jag kände på mig att allt kommer krossas och jag pendlade mellan att ha ångest och gråta och att vara helt tom ända tills Felix kom hem från jobbet den kvällen. 
Det var den värsta dagen i mitt liv. Den toppar allt jag varit med om. Min värld total krossades, mattan jag stod på rycktes undan, luften jag andades tog slut och jag bara föll, helt utan stopp. Felix gjorde slut. Han har inga känslor kvar. 

Dom följande dagar är mer som en dimma. Det jag kommer ihåg är att jag försökte lite halvdant att kämpa emot självmordstankar, att skada mig själv, att jag grät mig till sömns varje kväll och vaknade gråtande varje morgon. Jag grät även mycket under dagarna och pendlade mellan väldigt mörka och jobbiga känslor och att vara helt tom. Jag föll så djupt att jag till och med tänkte på vad jag skulle göra med Nea så hon inte blir utan mig om jag skulle dö. För helt ärligt så fanns inget annat i min tillvaro att göra, förutom att utplåna mig själv. Jag kan inte och har aldrig kunnat hantera såna känslor som jag hade och egentligen nog fortfarande har, bara att jag nu låst in dom för att slippa känna. 

Men jag klarade det. Jag "vaknade upp" ur en ångestattack där jag höll i rakblad jag tydligen pillat ur men jag har inte gjort mig själv illa. Och jag lever än. Nu är det endast 3 veckor sedan så allt är redan färskt men jag har lyckats hålla mig vid liv och "oskadd" genom dom mest traumatiska dagarna så jag borde klara resten också. Jag har en ångest-lista att följa när det blir för jobbigt att hantera, jag försöker följa ett schema där jag duschar, äter och ja, gör sånt man måste göra, för att inte gå ner mig totalt. 
Jag bor hos Felix fortfarande, tillsammans med Felix. Det är egentligen varken mer eller mindre jobbigt då jag vet att han inte längre än min, jag vet att han inte längre har känslor. Jag är faktiskt mer glad över att ha honom nära än att han bara skulle försvinna plötsligt efter nästan 6 år även fast det innebär att jag är rädd över att höra eller se honom med någon annan. Förhoppningsvis hinner jag flytta innan något sånt händer. Vi pratar och umgås nästan som "normalt" även fast det inte är samma sak och jag vet att all närhet innebär och betyder något helt annat för mig än för honom. Men även dom känslorna har jag lyckats låsa in. Felix är och kommer alltid vara den största kärleken i mitt liv, han kommer alltid vara min "the one". Nu måste jag bara försöka förtränga den saknaden också så mitt hjärta kan få läka igen, eller iallafall försöka läka lite så det inte behöver göra så djävulskt ont.

Jag har, efter allt det här, lovat mig själv att aldrig någonsin sätta mig själv i den här situationen. Jag kommer aldrig mer tillåta mig bli kär i någon, att älska någon på det här sättet. Jag kommer aldrig mer gå in i en relation med en tvåbent. Aldrig. Jag har stängt mitt hjärta, den delen av mitt hjärta som ger och släpper in kärlek av och till tvåbenta på en annan nivå än vänner och familj har jag byggt en mur av ogenomtränglig stål runt, låst grinden och kastat nyckeln i det djupaste hav som existerar. 
Felix och jag pratade när vi drack i fredags kväll, nu kommer jag inte ihåg exakt vad som gjorde att jag sa så men jag hade inte sagt det högt till någon än. Jag har inte ens sagt det högt till mig själv. Jag började då tänka och känna efter om det är någon form av förnekelse jag pysslat med. Men i slutändan kom jag fram till att det handlar bara om att det är för jobbigt att hantera samt att jag inte träffat någon jag känt har med det att göra. Jag har sedan dess berättat det för 2 vänner, där jag sagt det högt. Det gick bra båda gångerna, utåt sätt. Men det högg i hjärtat varje gång... troligtvis kommer det alltid göra det. 

I övrigt är planen nu att fixa allt här med sjukskrivning, försäkringskassan osv och sedan hitta en lägenhet i Gnesta. Jag har mer där att leva för än här i Örebro. Visst har jag vänner och saker att göra här, jag trivs här i Örebro men jag hör inte hemma här utan Felix vid min sida. Och så är risken alldeles för stor att jag stöter på Felix mer än klarar av och speciellt då om han hittar en annan som han blir tillsammans med. Jag skulle aldrig kunna hantera det... så ja, Gnesta kommer det bli. Väl där är planen att komma iordning, fixa en bra läkarkontakt, försöka komma in på Danderyds EDS-rehab, börja övningsköra och köpa en till fyrbent som jag och Nea kan ha kul med. Sedan kommer jag satsa på att ta en dag i taget för att försöka bygga upp mig själv och ett nytt liv. 

Just nu är allting ändå rätt OK. Jag gråter inte över det här längre, jag har inte konstant ångest och allt det tror jag beror på att jag stängt in känslorna kring det. Däremot om tomheten kvar, hjärtat värker till och från samt att jag periodvis och då oftast när jag är själv, kommer på mig själv med att stirra ut i tomma intet och fundera över vad jag egentligen lever för. Det går oftast att ordna upp genom att Nea bryter mig, jag andas djupt och tänker på planen framåt. 

Det kommer gå. Det ska gå. Det måste gå. Nu när den delen av hjärtat är låst för alltid så måste jag ta mig igenom det här för att sedan bygga ihop delarna av mig själv igen och aldrig mer tillåta något sånt här att hända. Jag är en kämpare, jag ger inte upp så lätt. Det är iallafall det jag försöker intala mig själv. 

Thats all, I think. Nu när jag fått ner och ut allt detta så kan jag även låsa den delen och aldrig mer släppa ut dom här jobbiga känslorna och tårarna som känns som rakblad rinnande ner för mina kinder. Nu ska jag bara försöka gå framåt. 


Och jag hoppas innerligt att ditt nya år, 2017, började och fortsätter vara bättre än mitt började! 

/ Lise 🎈

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | LCHF - Recept och mycket mer!