» Ett fritt fängelse

Jisses vad denna veckan har gått snabbt! Jag har antingen varit upptagen, inte orkat eller haft migrän/migränkänningar så jag har inte skrivit något sen måndag. 


Egentligen har det inte hänt så mycket heller. I tisdags kommer jag inte ihåg vad vi gjorde men troligen tränade vi då också. 
I onsdags var jag igång hela dagen, gick upp till matleverans av 10kg Emmzo nöt. Jag tänkte köpa MUSH nötmix först men den skulle bli dubbelt så dyr i samma mängd så det kändes bäst att välja Emmzo, det är ju ändå bara krossat nöt kött och inälvor i båda. Resten får Nea i tillskott och lever så det blir ett fulländat foder. Det var ju då fryst när det kom så jag tog disken och sedan la jag alla 1kg korvarna i diskhon så dom kunde tina. 
Under tiden maten tinade gjorde jag kakdeg, det är små kakor som Felix och hans mamma kallar just "småkakor". Felix hade med sig en burk upp efter han varit där men dom tog slut så jag bad om receptet så jag kunde göra dom själva. Sedan beställde jag även hem såna formar, typ pepparkaksformar, i form av gitarr, T-rex och örn. Det var kul, och fler vill jag köpa! 

Efter ett tag klickade jag lite med Nea. Degen skulle stå i några timmar och maten var för fryst för att hanteras. Hon har verkligen fattat att det är när hon lyfter tassen jag belönar henne så nu flyter det på bra. Jag ska låta det flyta på mer tills det verkligen sitter innan jag ska tillägga att hålla uppe 1 sekund längre för varje gång och sedan jobba bort lådan då. Lådan är ju där för att jag ska kunna belöna när hon lyfter ordentligt på tassen men den får vi jobba bort sen. 
I väntan på att Felix skulle skriva att jag kunde gå ut i det fina vädret  (det spöregnade) så påbörjade jag foodprepen. La upp påsar, vågen, knivar osv. Felix skrev lagom tills det var klart så jag kilade iväg till Subway där vi åt middag. 
Väl hemma igen fixade jag all hundmat inklusive nötlever som jag skar upp i lagom bitar och ställde in i frysen på ett bakplåtspapper så det bara är att plocka ut en eller två vid behov. Nea satt som ett tänt ljus vid min sida hela tiden och hade noga kolla. Ca 200g blev över av maten så jag gav det tillsammans med en leverbit till Nea istället för att spara det. 

Kakorna tog tid att göra men det var kul att använda dom nya formerna. Jag skulle vilja ha fler i olika former bara för att det är kul. Jag skulle också vilja börja baka mer, jag får nog kika på det med recept och sådär. Kakorna blev goda iallafall om än lite tunna så jag ska göra dom lite tjockare nästa gång. Det kan inte alltid bli perfekt första gången. 😉

Efter bakningen tränade jag igen. Jag trotsade den förjävliga träningsvärken jag fått i låren och körde squats ändå, även andra övningarna jag gör också såklart. Jag hittade även två nya som jag börjat köra också, som tränar rumpan. 
Sedan vart det en dusch och spela monopol med Felix resten av kvällen och halva natten... såklart vann jag överlägset igen, men Felix var dömd redan från början då han bara hamnade på sådant som kostade pengar och jag fick bara sådant som jag fick pengar av. 

På torsdagen var jag sååå trött. Men upp gick vi och gjorde våra morgonrutiner. När jag är så trött att hela världen snurrar brukar jag hålla mig lugn i soffan eller vila en stund men nu kunde jag inte det så jag behövde packa och fixa allt inför resan till mamma. Jag tog en promenad till Statoil med Felix och Nea och sedan åkte vi från Oxhagen runt 15. 

På resecentrum i Örebro mötte vi en flatcoated retriever som morrade lite och spände sig som bara den. Nea tittade och spände sig tillbaka men gjorde ingenting. Jag parkerade oss vi en bänk där jag skulle kolla ett meddelande på mobilen och tågnummret för att se så vi går ombord på rätt tåg. Efter en liten stund börjar Nea stirra mycket och spänna sig åt ett håll, sådär som hon bara gör när hon ser en hund. Jag la undan mobilen och samtidigt som jag tittade upp hörde jag morr och kvävda skall från en reaktiv hund som skulle gå förbi oss. Nea gjorde absolut ingenting mot den men jag kände att det är nog schysst att flytta på mig så dom får mer avstånd samtidigt som jag kan belöna Nea med godis och avstånd. 
Under resten av resan mötte vi inga hundar förutom ett stressat ekipage i Hallsberg där vi bytte tåg. Men även det gick bra. På tåget mot Stockholm klev aldrig några hundar på men jag satt redo med godis och körde kontaktövningar medan folk gick förbi kupén bara sådär just incase. En kvinna satte sig vid oss och vi pratade en del och Nea njöt av att få hälsa på henne. Nea charmade även hon som kollar biljetterna, sådär som hon alltid lyckas göra med dom som jobbar på tåg. 😊

I Gnesta tog vi det lugnt resten av dagen. Nea blir så trött av att resa, det blir även jag. På kvällen när jag rastade henne så såg jag att hon var bajsnödig men hon vägrade bajsa. Jag tänkte då gå en runda till runt huset så hon kunde få en sista chans att bajsa men så såg jag att där stod en husse med rottweiler mitt i vägen. Jag funderade några sekunder där på om jag skulle skippa det då rottweilers är det värsta Nea vet men då jag såg att husse tog undan sin hund på sin andra sida när han såg oss så kände jag att äh, vi provar väl. Det var dessutom mörkt så egentligen vet det ett oerhört dumt beslut av mig men jag tänkte nog inte riktigt efter där mer än att jag ville att Nea skulle bajsa innan vi gick in. 
Nea höll noga koll på hunden, spände sig massor och slickade sig på nosen om och om igen. Jag fick henne att fokusera på mig genom att locka med godis och mötet gick hur bra som helst! Jag blev jätte förvånad och jätte glad! Massor av beröm fick hon... men hon vägrade bajsa så vi fick gå ut igen lite senare. 

På fredagen gick jag och Nea ut vid 9 och kom in vid 12. Jag som tänkt vi skulle gå "en liten sväng" trivdes så bra ute så vi fortsatte bara att gå. Vi gick i 8or och på samma vägar några gånger men vad gör det? 
Vi mötte 3 hundar. Eller, 2 hundar, den tredje var lös på sin inhägnade tomt men det är en liten väg så den var rätt nära oss. Den första var en tax. Gubben som gick saaakta och såg skröplig ut höll knappt i kopplet och hunden taggade till enormt mycket när den såg oss så jag beslutade att ta det säkra före det osäkra och vika av på en infart så dom kunde gå förbi på säkert avstånd. Säkert avstånd blev bara ett par meter men det var betydligt mer än om vi fortsatt gå förbi dom. Jag var lättad över mitt val då taxen gjorde utfall och gubben hade den i långt koppel... Nea skvallrade så fint och sökte massor kontakt med mig under tiden. 
Hund två var en border collie.... eller egentligen när jag tänker efter var det nog 4 hundar vi mötte/såg men sen andra vad en väldigt reaktiv hund så dom vek av väldigt långt in på en avfart. Så hund nummer tre var en border collie! Jag såg dom komma längre fram med hunden lös och tänkte att antingen kopplar han hunden eller så är den så lydig att han har den fot när dom går förbi oss. Det är ändå en border collie, jag dömer alla border collies nämligen... men inte åt det hållet där jag dömer alla som farliga utan jag antar och tar för givet att dom är lydiga. Väldigt lydiga. Vilket såklart inte stämmer på alla, och självklart var det en sån vi mötte.  Husse kopplade hunden vilket var en lättnad. Jag valde ändå att stanna och sätta Nea ner för att vägen blev för smal vid ett hus där hundar också satt i hundgård intill och skällde. När dom kom tillräckligt nära insåg jag att dom hade flexikoppel på och han lät hunden gå längst ut i kopplet. Dessutom lät han hunden gå, eller inte gå gjorde den utan den gjorde så som border collies gör när dom vallar - hukar ner sig lite, stirrar och går i en liten båge men ändå mot den, och den råkade vara Nea då. Precis när jag skulle öppna käften och be hundägaren ta undan sin hund innan jag var tvungen att göra det själv (ja jag blev sjukligt förbannad!) tog hunden ett skutt mot Nea, skällde, blottade tänderna och gläfste mot henne. Nea som tyckte hunden var alldeles för nära svarade med att ställa sig på två ben utan att hoppa mot hunden och skälla ett fåtal skall. Sedan tystnade hon men var tydligt spänd, skärrad och upprörd av händelsen. Hundägaren skakade på huvudet åt mig som om MIN hund var den som var dum i huvudet vilket gjorde mig ännu mer förbannad. Jag vet inte vad jag skrek exakt men skrek efter honom gjorde jag som en dåre, tills min hals gjorde ont. Troligen ord i stil med att han är dum i huvudet, borde ha mer koll på hunden, borde tänka lite mer, inte borde ha hund osv osv osv. Och garanterat en hel hög svärord och inte så trevliga skällsord. Han ignorerade mig totalt och fortsatte bara gå, inte ens stanna och ta konfrontationen kunde han göra.... det kom dock en tant precis efter jag slutat gapa åt honom och var även hon arg på hur han betedde sig. Jag var riktigt jävla förbannad, usch va jag hatar såna människor som släpper sina hundar fram till allt och alla. Varför? Vad har dom för behov av det? Är dom inte måna om sin hund? För inte fasiken verkar det så. 
Dom vet inte vad det är för hund dom möter, Nea kunde lika gärna varit en galet aggressiv hund som hade slaktat hans hund om det vore så. Dom vet inte vad jag och min hund tränar på eller vad vi har i bagaget och hur mycket dom egentligen förstör genom att göra såna här dumheter. Fyfan! 
Hund fyra var tydligen gården där border collien bor. Den och en gammal Aussie var ute på gården och sprang längst med staketet, upp och ner, om och om igen medan dom skäller hysteriskt och border collien emellanåt kastar sig mot staketet. Det tog ett tag att ta oss förbi där då Nea alltid har reagerat på det stället pga hundarna. Men det gick tillslut och då utan utfall! Väldigt nöjd är jag över hur hon hanterade allt! ☺
Efter detta gick vi till baksidan av vårdcentralen. Strax innan där hittade Nea en pinne hon ville bära med sig så det fick hon. Jag ringde mamma och kollade hur hon låg till med arbetet och så gick vi upp till Frejaskolan för att möta mamma där. Vi väntade i drygt 15-30 minuter i skogen där uppe och vandrade runt lite innan vi gick hemåt. Nea bar runt på den där pinnen i över 1 timme och det krävdes byteshandel och lockning med godis för att lämna den ute. 

Efter lunch, vila och dusch drog mamma och jag till Nyköping. Jag köpte ett par nya jeans då det blivit hål i mina gamla och så skulle jag kika på ett bra mobilskal till kommande ny mobil. Jag hade en Samsung S5 active då som har många skyddsåtgärder som är svåra att ha sönder. Den har varit min pansarvagn och hade den inte blivit knäpp på sista tiden och brutit samtal och kraschat så ofta så hade jag aldrig velat byta ut den. Speciellt inte med tanke på att det inte finns någon lika bra och hållbar mobil ute på marknaden nu. Vi gick in på "lilla elgiganten" på stan där och det slutade med att vi ungefär 1 timme senare kom ut med ett nytt abonnemang för oss båda, en ny mobil till mig (Samsung S7 edge), skal och skyddsglas till mobilen. Vi fick en riktigt bra deal nämligen och ja, det kändes bra. Så nu hoppas jag att skalet håller och att jag hittar något bättre så snart som möjligt så denna mobilen inte går sönder så fort. Det är inte lätt att vara min mobil då mina händer plötsligt lägger av och jag tappat saker jämt. 

När vi kom hem gjorde vi hemmagjord pizza och bara myste. Jag la mig tidigt pga migränkänningar. 

Idag har jag varit med Madde i stallet. Så mysigt att andas hästlukt och jisses vad jag saknar att hålla på i stallet! Jag fotade lite och sådär och när vi kom tillbaka till Gnesta så gick vi en promenad med Nea och hennes pojkvän Diesel som är en staffe. Nea blev jätte glad över att se honom men hon behöver verkligen jobba på att flörta, ha lite förspel och ta det lugnt istället för att hoppa på honom så plötsligt från alla håll och kanter i rena lek- eller pussattacker. Diesel är en blyg herre som gärna vill mysa lite först... så Nea får helt enkelt lära sig att tagga ner eller så får dom kompromissa 😉
Vi gick förbi en hund, också en tax, som gjorde utfall på smal väg Nea svarade med att skutta lite men ingenting annat. 

Efter detta har jag och mamma bara tagit det lugnt. Vi tog en liten promenad förut för att gå ut med sopor och vädra Nea men utöver det har vi bara ätit och kollat film. Vi kollade båda Center Stage filmerna, dansfilmer, och dom var helt ok faktiskt. 🙂

Att vara borta från Örebro och Felix har varit lite blandade känslor. När jag varit upptagen med något har det varit väldigt skönt och jag försöker verkligen att inte tänka på honom eller kontakta honom, jag vill verkligen inte vara beroende av honom längre. Men det är svårt, jag älskar ju honom och jag vill ha kontakt med honom. Jag har tänkt en hel del kring allt och även det är jobbigt, jag är livrädd för att han ska vara med någon annan när jag är borta osv. Det har varit lite som ett fritt fängelse. Ibland kan jag glömma bort allt men oftast så värker det där i hjärtat och själen som gör sig påmind om allt som händer i mitt huvud. 

Jag har också tänkt på det där med hemligheter. Jag avskyr sånt, inte hemligheter i sig men att undvika att svara på vem man pratar med eller stänga ner sånt man inte tidigare gjort för att en annan inte ska se... så omoget. Varför inte bara säga vem man har kontakt med eller säga att man inte vill säga? Jag är ju inte dum även fast vissa kanske tror det ibland.
Sånt där gör absolut inte att mitt självförtroende växer eller att jag känner mig tryggare med folk. Tilliten bryts bara ner mer och mer och ja... hur gamla är vi egentligen? Hur svårt kan det vara att vara uppriktig? 

Nu är det sovdags igen. Imorgon ska vi åka hem vid 13 men först ska det hinnas med en promenad med Madde och Diesel. 
Nu har jag inte så många bilder från senaste dagarna i den här mobilen men jag bjuder på dom jag har 😅

Ha en trevlig söndag!


/ Lise