» Constantly fighting

Har ni någonsin funderat över det där med att folk säger "ryck upp, någon har det värre"? I have! 

Och det stör mig riktigt galet mycket. Vad spelar det för roll om någon annan har det värre? Det gör det inte bättre eller lättare för personen som har det svårt och kämpar med sina egna problem för det. Visst det är tragiskt att folk överhuvudtaget ska lida på olika sätt men att be någon rycka upp sig pga någon har det svårare än helt sinnessjukt. Bara för att 100 kvinnor och män kämpar mot cancer, barnen i Afrika inte har rent vatten eller dom hemlösa inte får någon hjälp, ja seriöst dom har det garanterat tufft, men det gör inte min depression, ångest eller smärta lättare. Inte ett dugg. 
Och sedan är det det där med att alla är individer. Bara för att jag lider av min smärta och har en viss smärttröskel betyder det inte att alla andra har samma. Vissa kanske tycker min smärta är ingenting och andra kanske skulle vara helt nedbrutna av den. Bara för att jag tycker min depression och ångest är sjuhelvetes jobbig betyder det inte att en annan uppfattar samma nivå lättare eller svårare. 
Jag avskyr verkligen när folk säger "ryck upp dig" och/eller "någon annan har det svårare". Har du inte något vettigare att säga så säg inget. Vet du inte vad du ska säga så säg inget utan visa istället att du är där oavsett vad. Man behöver inte alltid använda ord heller, handlingar betyder också massor. Jag hade tex vänner på hemmen jag bott på som inte alls visste hur dom skulle hantera mig när jag hade ångestattacker. Istället för att säga saker som "Jag vet hur det är", "ryck upp dig", "tänk på *infoga valfritt namn här* som *infoga valfri sjukdom/händelse*" osv då jag kan vara väldigt kvicktänkt och avskyr såna saker, så satt dom mest och iakttog mig eller höll om mig. Istället för att riskera att öka min ångest med diverse ord eller handlingar så höll dom avstånd och höll om mig när dom såg att det var ok. Det har betytt så mycket mer för mig än alla dom "försöka förstå sig påare" som låtsas förstå eller tvingar sig in i mitt personliga space när allt faller och med mina trauman i bagaget. Handlingar är minst lika viktiga som ord! Kan du inte uttrycka något så visa med handlingar och säg för bövelen inte totalt onödiga saker som "någon annan har det värre". Vi som har problem av något slag kan inte bara trycka på en knapp och typ "åh men jaaa, nu känns allt mycket bättre! Hurra för dig!". 

Jag har försökt att inte tänka något mer på mitt förhållande med Felix. Jag känner att jag har vridit och vänt, analyserat och tänkt tillräckligt på den skiten. Det får vara nog nu helt enkelt. 
Jag har annat att lägga energin på, som... ja, mig själv och Nea. Det låter kanske inte som mycket men det är tillräckligt. Jag har min psykiska och fysiska hälsa att tänka på, att få ordning på medicinering, kroppen och allt runt om. Bara att duscha är för mig smärtsamt och energikrävande så allt annat kan ni bara försöka föreställa er... 

Det har inte hänt så mycket sen sist egentligen. Jag har köpt en klofils-platta eller hur man ska förklara den, en spintrim från Pawfix. Jag har velat köpa en i över ett år men har inte fått tummen ur och gjort det. Nea är inte speciellt svårklippt egentligen men hon är inte problemfri när det kommer till framtassarna. Som yngre på hon sig på rygg och somnade så snabbt jag tog fram klotången, nu springer hon och gömmer sig. Hon drar undan tassarna och är tydligt obekväm  (slickar sig massor runt munnen och har en speciell blick). Hon vaknade en dag och bestämde sig för att det skulle vara sådär, det var ingen händelse som skapade den reaktionen heller. Verkligen bara sådär "men Hej, nu är det här jätte jobbigt och jag vet inte själv varför". Jag har daltat och klickat och matat och gjort allt jag kan för att få det bättre men inget hjälper. Så denna plattan skulle verkligen vara awesome! Igår la jag en beställning och idag fick jag den. Utmärkt ju! Så när jag kom hem introducerade jag den till Nea. Det är tre hål i den på ovansidan för att stoppa i godis, sedan när hunden krafsar på den så snurrar ovansidan och godisarna slungas ut vilket gör plattan kul och positiv för hunden samtidigt som den får tänka och slipar klorna. Hur awesome is that!? Jag älskar den. Jag körde lite med den på kvällen eftersom det var så jobbigt varmt på dagen och Nea tyckte den var super kul. Efter ett tag märkte jag dock att det blev repor i golvet och att plattan snurrade ovanligt lätt. När jag kikade närmare på den så hade mittenskruven som håller ihop plattorna skruvats upp så den satt löst. När den sitter löst så åker stjärnskruven i golvet och har man en burdus hund som Nea som flyttar på den så blir det repor av det. Det fastnade också godis mellan plattorna. Felix skruvade åt skruven och jag hoppas den inte behöver skruvas åt varje gång. Jag valde iallafall att kontakta Pawfix. om problemet och fick ett otroligt trevligt bemötande. Hon var öppen och framåt, skulle reklamera den och skicka en ny del ifall det skulle bli problem igen. Jag är tydligen den andra under 3 år som har detta problemet så det är uppenbart inte något som är vänligt. Jag säger; KÖP!! Den är underbar. Hjärnstimulans och kortare framklor i ett! Nea tycker dessutom den är kul vilket är jätte bra! 

Det var sådär jätte jobbigt när jag vaknade imorse. Inte bara det där vanliga med smärtor, hur ska denna dagen gå, depression och ångest utan ett sånt där riktigt I-landsproblem. Jag hade två paket att hämta ut... ett i Rosta  (Konsum) och ett i Haga (ICA). Dessa ligger åt helt olika håll, totalt motsatta håll. Men jag gick till konsum och tänkte att ja, jag tar väl Ica imorgon. Det är säkert bara hennes kosttillskott ändå. Under vägen till Rosta kom jag på att Nea har börjat rapa mycket igen och det är därför jag beställt dessa tillskott, för att lugna magen. Jag hämtade då ut mitt paket på Konsum (spintrim'en) och sedan tog jag bussen 4 minuter (går av på andra stoppet) till Haga. Samtidig som jag kände mig riktigt lat så kändes det som ett steg i rätt riktning - jag börjar lära mig att skita i andras åsikter om saker och lyssna på min egen kropp. Jag hämtade ut tillskotten (Pro-fiber för hund och katt samt pro soluble), handlade lite och sedan gick jag hemåt. 

Nu är det helg och jag vet inte vad jag ska göra. Jag funderar på om jag ska gå upp i lagom tid imorgon för att gå till Willys och köpa plocksallad sedan ta bussen med Nea till oset för en promenad. Kanske hänger Felix med, men jag har på något sätt svårt att tro det då han börjar 6 imorgon bitti. Det skulle vara trevligt att komma iväg iallafall och gå promenad i trevliga vyer, äta sallad och plaska i vattnet. Komma iväg från verkligheten en stund. Men vi får se, jag gillar inte att göra planer riktigt då det är så jobbigt när jag mår så dåligt att jag inte orkar, oavsett om det är med någon eller bara mig själv.

Igår gick jag en promenad med Nea. Vi gick till Hund och Kattspecialisten, som kallar sig Sveriges största hund och katt affär. Den är egentligen skittråkig, den må vara i en stor lokal men dom har sjukt tråkigt sortiment. Jag ville köpa en Kong att ge Nea mat i för lite jobb för maten och godis. Jag höll länge i ett snygg halsband men jag kunde verkligen inte hitta en anledning att köpa det så jag hängde tillbaka det. Jag tänker att om det är kvar när Camilla och Bubba kommer på besök i början av Juli så köper jag det då. Jag provade Hurttas nya flytväst också, det är verkligen tur jag inte köpt en över nätet för 10-20 går PRECIS inte att stänga runt hennes bröst. 20-40 känns jätte stor och klumpig på henne... så troligen blir det en Ruffwear iallafall, den ser mycket bekvämare ut och framförallt ergonomisk. Jag ska kolla om jag hittar bröstmått på den annars får jag fråga dom på Dogmania, dom är så trevliga när man undrar något. Det var dom som hjälpte mig med sele till Nea när jag köpte den rosa från Dog Copenhagen. Jag kunde inte vara mer nöjd! Oavsett, affären, vi mötte 2 hundar där så jag tänkte träna hundmöten på det avstånd Nea behöver. Men så var den ena en osäker, reaktiv JRT med osäker ägare och den andra en aggressiv bullhund som köpte en munkorg. Så vi höll avstånd, inte det avstånd Nea behöver utan det avstånd dom behövde. Det är konstigt att tänka så när man är så van och insnöad på sig själv och sin egen träning, vilket avstånd Nea behöver då vi oftast möter ekipage som inte alls behöver lika mycket utrymme. Men det gick bra, ingen gjorde utfall, blandisen morrade och skällde lite men inget mer. Efter vi varit där gick vi över till Granngården, jag tycker egentligen inte om att vara där med Nea då han som alltid jobbar när jag är där är så otrevlig. Han blänger och slänger otrevliga kommentarer, även sagt "håll den där i kort koppel" när vi varit in. Nea är, tack vare assistanshundsutbildningen väldigt van vid affärer så hon rör ingenting och stör ingen. Igår var det dock bara trevligt folk där och kvinnan i kassan hälsade på Nea och gav henne godis samtidigt som hon sa "Vi vill vara den roligaste affären som finns att gå till för både människor och djur". Jätte trevligt! Jag råkade se ett tillskott jag kikat på på nätet, Trikem's multivitamin, så jag passade på att köpa den. På nätet kostar den mellan 119-140kr + frakt på det. På granngården köpte jag den för 99kr. Perfekt ju!
Efter det tog vi en paus på gräset i skuggan och drack vatten. Det är så skönt att ha en ihopfällbar vattenskål till Nea så den är super lätt att ha med överallt. Vi gick sedan vidare till Karlslund där jag bytte till flexi och lät henne bada bäst hon ville. Detta resulterade i ett jätte stort framsteg för Nea - hon vågade gå i vattnet från en kant på ca 20-30cm! Hon har inte vågat gå från en kant på 0.5cm förut utan bara där hon kan gå direkt från land till vatten. Så kul att se! Ett steg närmare att våga leka fritt och simma i vatten. Nea var jätte lycklig när hon fick bada, det gör mig lycklig också. Vi hade 2 hundmöten och 0 utfall. Super skönt! g

Nu ska jag ladda mobilen innan den dör och kolla vidare på The L World. Jag känner mig inte redo för att sova riktigt än... 


/

Lise 🎈


» Break a leg

Nu har det varit tyst ett tag igen... det är en simpel förklaring till det; jag är nämligen nedstämd eller deprimerad. Jag vet inte riktigt vad men något är det med allt vad det innebär. Jag orkar inte prata med någon eller göra något, till och med Nea har blivit lidande sista tiden genom att inte göra något. Hon har fått inomhusträning men inget mer än det. Imorgon är det dags för rallyträning och jag känner inte alls för att dra dit... men det känns dumt att avboka gör tredje gången och ännu värre då det var jag som bokade in denna dagen. Varför gjorde jag det? Så onödigt. 


Jag vill inte veta vad Nea är på för humör imorgon. Hon har massor med energi och det ekipage vi ska träna med har vi aldrig träffat förut. Det känns som att hon bara kommer explodera åt alla möjliga håll. Jag tänker ladda upp med massor med korv dock så kanske det går någorlunda bra. 
Hennes sår läker väldigt fint för övrigt. Det är alldeles strax helt läkt, helt utan problem! Nu hoppas jag att det håller sig så också, utan komplikationer och utan mer skador eller sjukdomar. 

Jag har kikat runt på lägenheter idag. Kollat upp lite sommarstugor också som tillfälligt boende men dom som var av intresse tillät inte djur. Så kom jag på att Madde hade nämnt att tre lägenheter kommit ut förra månaden och att en bekant till henne hade fått ny lägenhet relativt snabbt så jag loggade in på Gnestahem för att kolla innan jag tänkte ringa dom. Där låg hela tre lägenheter ute varav en matchade mina önskemål! Men jag har inte fått något mail om det alls så jag kollade på mina sidor men mailen var rätt och det var i fyllt att jag vill ha mail om nya lägenheter. Jag lämnade intresseanmälan på en gång såklart medan jag småskrattade lite åt att den ligger i samma hus som min mamma bor i. Jag tänkte inte säga något till henne först, dels för att jag inte orkar prata, men så kände jag att hon kanske skulle kunna dra i några kontakter nu när jag ändå lämnat intresse så kanske jag får den. Det står ingenting om hur många som sökt eller vilka köpoäng som krävs för den som det gör på ÖBO tex, men jag hoppas innerligt jag får den med mina över 2000 poäng... Det skulle vara sååå skönt att flytta härifrån! 

Jag var hos läkaren i måndags och fixade förlängt sjukintyg. Det tog knappt 5 minuter, ungefär "Hej Lise, nu är det gjort och jag skickar det elektroniskt, hejdå!". Eller ja, han frågade faktiskt vad jag hade för sysselsättning nu för tiden och skrattade gott åt mig när jag så "bråkar med försäkringskassan, om det räknas?". Jag kände mig som värsta komikern där. 
Han såg nog på mig att jag mådde skit den dagen. Jag hade svårt att koncentrera mig, antingen flöt jag iväg eller fastnade med blicken. Det var en skit dag och jag gick och la mig när jag kom hem. 

Jag vet inte om jag skrev något om det sist men läkare 1 har gått i pension. Han hade tydligen redan gjort det i januari när jag träffade honom första gången men han jobbar ibland. Att han då sitter och lovar en massa han sen inte håller för att han med högsta sannolikhet inte kommer träffa mig igen är ju bara helt fucked up. Läkare 3 var jätte förvånad när jag pratade om detta med honom. 
Läkare 2 ringde förra veckan och berättade att hon skickade in utlåtandet till försäkringskassan och en kopia till mig men varken fk eller jag har fått något. Jag får ringa eller skriva och efterlysa det ifall det inte kommit iväg eller om det kommit fel. Det är ju alltid någonting som ska krångla... 

På måndag är det dags för ortoser och fotinlägg. Besöket beräknas ta 1-1.5 timme för att få allt rätt och känna efter ordentligt. Det ska bli så skönt att få mer hjälpmedel! Jag ska också fråga om fotortoser, även fast jag kanske får stå för dom själv så kanske hon kan hjälpa mig välja ut några iallafall. Jag vet inte vad dom tar för dom på självkostnadspriset när man får "på remiss" men det spelar ingen roll. 2 knäortoser och ett par fotinlägg går på 1300kr, 450+450+400kr, sådär jätte roligt. I Västmanland är det dock ännu dyrare och varje ortos kostar där 600 och fotinläggen har jag ingen koll på. I andra län är det dyrare och andra billigare eller gratis. Jag tycker alla borde ha lika... 

Nu ska jag äta. Sedan vila vidare!


/

Lise 🎈


» Heavy is the crown

Jag har tänkt en del idag. På allt. 

På min barndom, på min ungdom, på mina tidigare förhållanden och hur allt varit med Felix. Det är inte vackert, men ibland måste det göras också. 

Hade det varit en annan person än mig själv som hade berättat om misshandel, psykisk ohälsa, sexuella övergrepp av olika personer, psyk, att bli undanstoppad på utredningshem och behandlingshem trots att det inte gav något alls, att ens egen mamma stötte bort en, hur en har varit ensam istortsett hela sitt liv, hur personer har utnyttjat, lekt,ljugit och förstört henne bit för bit, hur allt bara har rasat gång på gång på gång och ändå lever personen idag och fortsätter kämpa trots att saker fortfarande rasar... Jag hade varit imponerad och berättat för den personen hur stark den är och hur jäkla cool den är som har orkat och inte gett upp, trots att ärren så tydligt syns från alla krig denne har vunnit. Jag hade velat ge den personen en stor kram samtidigt som jag vet att mina tårar hade runnit som floder och bara hållt personen. 
Det är svårt att hålla sig själv. Jag är inte ett dugg imponerad över mig själv utan jag tycker bara jag är patetisk. Vem fan är jag att klaga över livet? 
Men egentligen vet jag innerst inne att jag har mycket att klaga över. Jag måste vara stark för jag står upp fortfarande även fast mitt inre jag skriker, gråter och dör på insidan så ger jag inte upp. Inte ens nu när jag är fast med den personen som påstod sig älska mig under 6 år, som ljuger och har fått mig att inse att även dom här 6 åren har varit helt ovärda, ja, jag står än trots att jag är fast med personen som skulle ställa upp för mig men som aldrig gjorde det. Jag kommer inte härifrån för där finns inga lediga lägenheter dit jag ska. 
Det kanske är så att 2017 kommer bli ännu ett år av psykisk ohälsa och konstant kamp och att 2018 som Madde skrev häromdagen är "mitt år". Det skulle vara skönt faktiskt, att få lägga ner kampen och bara försöka njuta av det som ska föreställa ett liv. Oavsett så ska 2017 vara året jag satsar på mig själv. Jag ska skita fullständigt i oärliga personer och bara köra mitt race med dom som faktiskt uppskattar mig för den jag verkligen är och den jag verkligen vill vara. 

Idag är en sån där jobbig dag. En dag där tankarna snurrar för mycket och kroppen ilar av smärta. 
Ändå har jag hittat något positivt i den - jag har provocerat mig själv genom att skapa scenarion om hur Felix är med en annan (ja, för kontakt vet jag att han har även fast det är något hemligt...) och den där ångesten och klumpen i magen jag hade i början är helt och totalt väck. Jag tror seriöst att jag har sett honom genom andra ögon och att jag inte alls gillar det jag sätt på samma sett som jag gillade honom förut. Nu är han bara en vän som senare kommer falla över till en bekant och långt fram bara ett ex jag spenderade 6 oärliga år med utan att vara älskad. En dag kommer jag kunna titta tillbaka till hela min relation med Felix och skratta för att det hela varit så löjligt och hur idiotiskt patetisk jag har varit som än en gång har låtit mig luras av en människa som bara har ljugit och lekt med mig. Precis så som jag idag kan se tillbaka på andra relationer och tänka likadant. 
Kanske hittar jag faktiskt en person som verkligen älskar mig i framtiden. Kanske gör jag inte det. Och helt ärligt så spelar det ingen roll just nu för jag orkar inte. Jag tänker bara satsa på att återhämta mig och få mitt liv på rätt väg med allt vad det innebär. 

Jag skulle gå på långpromenad och träna Nea idag men varken orken eller viljan finns. Hon ligger så nöjt i min famn ändå och snarkar högt. 
Vi ska nu dela en macka och en kopp te samtidigt som vi ska fortsätta gosa och kolla på filmen Fifty Shades Darker! Jag har hört att den ska vara mycket bättre än 1:an så jag håller verkligen tummarna för att den är det. Jag har läst alla böckerna och dom är riktigt bra, så jag har lite höga förväntningar. Som många tror handlar inte böckerna bara om "kinky fuckery" även fast en hel del av böckerna består av det. Det handlar också om en trasig människa som jobbar med jobbiga trauman. Det finns mer i böckerna än bara snuskigt sex, även fast många inte vet eller förstår det. Men det är väl som med allt annat - det ligger i betraktarens ögon. 


/

Lise 🎈