www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

Att hitta tillbaka till sig själv

Long time no see... Jag har inte känt för att skriva något. Jag har mest satsat på att få livet att fungera! 


Egentligen har det inte hänt så mycket sista tiden. Jag har fortsatt på samma spår med Nea, satt igång lite smått fysträning igen, börjat med rally igen och hon är nästan helt utfallsfri. Däremot blev hon påhoppad av en mastiffblandning igår och är lite låg fortfarande så jag vet inte riktigt hur det påverkar henne än. 

Mitt liv är detsamma. Jag bor med Felix som fortfarande inte verkar vilja umgås med någon annan vilket är väldigt påtagligt. Det har varit så hela vårat förhållande och det har alltid varit jobbigt att ha ett intresse som innebär att vara en del ute och när jag vill ha vänner att umgås med men känner mig taskig och bunden när Felix aldrig riktigt har haft vänner eller ens försökt få vänner att umgås med. Inte ens nu när vi gjort slut verkar han satsa på att umgås med andra än mig och det stör mig rätt mycket faktiskt! Jag har inget emot att umgås med honom men jag tycker ändå att vänner är viktigt att ha. Jag har alla mina i Gnesta vilket gör att det blir svårare sålänge jag bor här men även fast man är i ett förhållande så är det så himla viktigt att ha vänner och umgås med andra än bara varandra. Vårat förhållande har alltid varit alldeles för intensivt vilket alltid har stört mig men jag antar att det är så Felix är. Men hur kul kan det vara att leva så isolerat? 
Jag längtar faktiskt massor till att flytta härifrån. Att få komma hem, att få umgås med mina kära vänner igen och bygga ett liv där jag inte är bunden i ett intensivt förhållande som i slutändan visar sig vara byggt på lögner. För ja, jag testade Felix en gång för några veckor sedan och vi började prata om en tjej han haft kontakt med sen vi gjorde slut och han sa att hon visade sig vara psyko så dom har ingen kontakt längre. Jag undrar varför man ljuger om en sån sak? På sättet han berättade osv så gick det inte alls ihop med att han har hennes nummer. Nej jag har inte gått igenom hans telefon, han visade att han inte hade en persons nummer som jag behövde och då såg jag det. På samma sätt verkar det vara en stor hemlighet att han har kontakt med sitt ex.... och jag förstår inte riktigt varför. Jag råkade komma på honom när han inte hörde mig och såg det. Jag vet inte om han vet att jag vet men ändå. Om han ljuger och håller såna rent av löjliga saker hemligt nu när vi inte ens är tillsammans längre... Ja helt ärligt får det mig att undra vad han ljugit om och hållt hemligt under vårat förhållande. Det känns som om alla dessa nästan 6 år var byggda på lögner, påhittade saker, hemligheter och att vi i grund och botten inte ens kände varandra. 
Jag har reflekterar en hel del om vårat förhållande och sådär och... Det känns som att dessa nästan 6 år har varit helt onödiga. Ja, jag älskade honom massor innan det här, Jag tycker fortfarande om honom. Vi har ett par minnen jag tycker om men det mesta har ändå varit isolerande och bara umgås med varandra för att jag inte velat lämna honom ensam pga hans brist på vänner. Det kanske hade gått bättre om vi lärt känna varandra ordentligt innan och att han umgicks med sina och jag umgicks med mina eller att jag iallafall umgicks med mina och kunde stå på mig med att ha ett eget liv utöver förhållandet så det inte skulle bli så isolerat. Det har helt enkelt inte varit ett bra förhållande, har jag kommit fram till. 
Jag har dessutom börjat fundera över om han faktiskt tagit mig som hatisk och avståndstagande till människor på allvar än att det från början var ett skämt. Jag har svårt för människor och är inte den som drar mig för att säga ifrån osv och tålamod existerar inte mellan mig och människor men jag är inte hatisk i den meningen. Vilket även mina vänner vet om och min familj för den delen. Men helt seriöst så tror jag att Felix tagit det på för stort allvar vilket också är ett tecken på att vi egentligen inte känner varandra. 
Innebär det att jag har spenderat nästan 6 år av mitt liv med en nästan-främling som inte förstår mig och som isolerar sig? Ja, helt ärligt så tror jag det. Så nu lägger jag allt det här åt sidan, Felix är en vän nu, med intima delar när vi känner för det. Skulle han nu vara med någon annan så skulle jag bli lite stött tror jag men inte riktigt helt förstörd som innan, inte nu när jag reflekterat över allt det här. Jag är mest förvirrad och det känns som om jag varit instängd i en värld där jag varit isolerad från verkligheten och aldrig varit mig själv riktigt, och jag vill inte vara i ett förhållande med någon som inte känner mig, förstår mig och som inte vill ha några vänner då det blir så jäkla isolerat och jag avskyr det. Jag märkte det tydligt igår efter Nea blev påhoppad att något är fel med den bilden han har av mig, han verkar tro att jag är bitter, arg och hatisk mot alla 24/7 vilket är Det totalt motsatta av vad jag är. När han frågade vad jag sa till ägarna efter påhoppet svarade jag som det var, jag var lugn. Och Felix blev förvånad. Det var droppen för mig, jag är lugn och saklig och absolut inte arg och på krigsstigen hela tiden. Det är lika bra att det tog slut helt enkelt och helt ärligt skulle det bästa varit om vi gjort slut för flera år sedan. 
Allt är såklart långt ifrån Felix fel. Jag borde tagit mitt ansvar av förhållandet och varit den jag egentligen vet att jag är. Jag borde ha pratat med honom redan från början istället för att tro att han var lycklig och att vi hade ett bra förhållande på precis samma sätt som han borde ha tagit sitt ansvar redan från början också. Det känns som att jag blivit lurad på 6 år av mitt liv, verkligen totalt grundlurad. Och jag har förvandlats till en människa jag inte är för att jag har velat bli och vara allt han velat ha. 
Så nu satsar jag enbart på att förbättra mitt eget självförtroende igen. Att sakta bygga upp en tillit gentemot människor igen, att hitta tillbaka till den Lise jag egentligen är och inte den jag trodde Felix ville ha. Jag vet vem jag är och jag måste våga vara henne igen. Frågan är bara, hur kan man våga lita på någon efter ett sådant svek, efter att blivit så lurad under så lång tid? Hur kan jag lita på att någon tycker om mig och vill vara med mig efter det här? Det får framtiden helt enkelt visa.

Jag bråkar fortfarande med försäkringskassan. Dom begär bara mer kompletterande uppgifter och nu har dom gått över tiden också. Jag har träffat 3 olika läkare om samma sak. Den första som började men aldrig har hört av sig mer och verkar ha skickat det vidare till en annan på samma vårdcentral. Han var nog inte så bra som jag trodde. En annan kvinna som verkar super bra och jag hoppas verkligen jag kan få hjälp från henne. Och den tredje om kompletterande uppgifter, han verkade också helt ok men han verkade något irriterad och förvånad över att försäkringskassan begär mer uppgifter när mina problem är så stora och solklara. Jag utgår från att ansökan om sjukpenning blir avslagen då det är så typiskt mitt liv. Allt ska bara krångla och gå emot mig hela tiden och jag är säker på att det kommer bli min död en dag. En människa orkar bara så mycket. 
Folk säger "what doesn't kill you makes you stronger" men helt ärligt tror jag inte dom vet hur det är att leva med sjukdomar och att allt i livet verkligen går emot en. Man måste vara både rik och frisk för att ha råd och orka vara sjuk, men som sjuk är man ingetdera vilket vården och systemet verkar ha svårt att tro. Försäkringskassan kommer säkert avslå och säga att jag garanterat kan jobba heltid med något där jag kan trycka på en knapp med stortån tills den går ur led. 

Jag vill så gärna flytta härifrån så snabbt som möjligt men det är omöjligt så länge försäkringskassan inte godkänner. Jag kan inte söka lägenhet utan inkomst eller att veta hur mycket jag har att lägga på hyra varje månad. Men jag vet att när jag väl flyttar kommer jag bli friare. Jag kommer aldrig bli frisk från min psykiska ohälsa och sjukdomar men jag kommer bli fri från isoleringen jag och Felix har skapat. Jag kommer ha stallet, vänner, naturen, brukshundklubben osv, ett liv helt enkelt men folk som känner mig, vet hur jag fungerar och som accepterar att jag är sjuk och inte alltid kan göra saker som planerat. Oh my dog va jag längtar! 

I Gnesta är inte heller folk idioter som här i ghettot. Här har folk hundar lösa till höger och vänster utan pli på dom och med vetskapen om att dom inte är trevliga överhuvudtaget. Folk tar heller inte ansvar och barnen får bete sig hur som helst. Och jag avskyr det! 
Jag avskyr att behöver ha ögon åt alla håll varje gång jag går utanför porten både med och utan hund. Jag avskyr att det inte finns någon trygghet, att jag egentligen i grund och botten är en försvarslös tillbakadragen människa som knappt orkar leva trots att folk inte vet om det, hur ska jag orka bry mig om att försvara mig själv om det skulle behövas? Hur skulle jag orka stå emot smärtan som redan bryter ner mig piece by piece och stå upp för mig själv? Ja jag brukar vara bra på att stå upp för mig själv men det börjar försvinna. Det känns som att mitt och Felix förhållande har förändrat mig så mycket att jag inte vet vart mina gränser går längre. 

Jag kommer ihåg när jag flyttade till Risingegården. Jag var tyst, vågade inte säga något, knappt ens titta på någon. Att bo där gjorde mig starkare för jag hade inget annat val. Att bo på ett sånt ställe bland så många tjejer med diverse problem och personal som är hårdhänta och av båda könen gör att man måste skaffa skinn på näsan för att klara sig. Det är ett tvång.
När jag sedan flyttade till Lilla Lugnet var jag nedbruten och tillbakadragen men jag hade skinn på näsan. Ja jag har gjort en hel del idiotiska saker i mitt liv som dom som inte riktigt känner mig som den jag egentligen är använder för att definiera mig. Men jag är, även fast vissa inte tror det, väldigt tillbakadragen, känslig och trasig. Det här jag alltid varit. Jag kan stå på mig och slå tillbaka med alla medel men så länge någon ser så låter jag dom inte se vad det egentligen gör med mig. Dom ser att jag står på mig men dom ser inte ångesten på insidan, klumpen i magen, tårarna som trycker på inifrån, alla tusen tankar som snurrar och hur länge en händelse påverkar mig efteråt. 
Vissa personer tror att jag är känslokall, arg och hatisk. Jag är inte det. Jag svämmar över av känslor, jag har som en psykolog en gång sa till mig ett så brett känsloregister att jag ibland inte kan uttrycka dom. Det blir så mycket att jag stänger av. Jag har så många känslor att jag knappt vet hur man förklarar hälften. När någon käftar mot mig så är jag alltid på bristningsgränsen, jag är 1 sekund från att gråta, få panikångest och bara bryta ihop varenda gång. Och detta vet alla som känner mig. 
Och just det här har jag tryckt undan under dessa 6 år med Felix för han har verkat vilja ha en starkare person. Jag är ärlig och säger sällan annat än det jag tycker om någon frågar men jag är inte hatisk. Jag gillar att hjälpa människor, däremot orkar jag inte med dumma människor men det har inget med hat att göra ytan snarare att jag inte orkar lägga min energi på dom och för att jag aldrig någonsin har haft speciellt stort tålamod. 

När jag var tillsammans med Tim tex så var jag annorlunda än jag varit med Felix. Jag umgicks med hans syster på utan honom, vi var på fester med hans vänner och träffade ofta hans familj. Han träffade ofta mina vänner och vi gjorde oftast något. Med Felix har allt blivit så isolerat. Att han väljer att inte ha vänner eller umgås med någon har gjort mig som bryr mig till en som valt att stanna hemma med honom för att inte få dåligt samvete. Att jag senaste tiden dock inte orkar umgås med tex hans familj är av olika anledningar, att jag har ont, blir så fruktansvärt utmattad att jag mår riktigt dåligt och att jag inte riktigt står ut med att se hur dom inte pratar mer Felix. Jag vet att jag egentligen borde finnas där för honom men i och med att han aldrig har pratat med mig om såna saker har jag tagit för givet att han inte bryr sig om det eller märker det själv. 

Iallafall, ingenting har ändrats speciellt sen sist förutom att jag analyserat och gått igenom åren med Felix. Jag kämpar på än med allt och kommer väl antagligen få göra det ett bra tag framöver. 
Jag har iallafall fått remiss till psyk och det behövs nog. Att få hjälp att bearbeta dessa år av att låtsas vara någon jag inte är, vara så isolerad och rädd för att göra honom ledsen genom att vara iväg för ofta samt alla känslor kring att han gjorde slut, att alla 6 år känns som lögner, påhitt, hemligheter och att inte prata om saker som stör en. Jag behöver jobba med mig själv efter detta och det kan behövas lite terapi och en professionell för att hjälpa mig bearbeta detta. 

Hoppas ni har haft det bättre än jag sista tiden iallafall. 😊

/ Lise 🎈 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | LCHF - Recept och mycket mer!