www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

The load is heavy

Hallo!

Fortfarande ingen sömn = jag har inte orkat skriva. Den tid jag är vaken försöker jag lägga på vettiga saker och resten av tiden ligger jag mest och försöker sova eller lätta smärtan. 
Jag älskar hösten, I really do, alla färger, allt regn, kylan kommer så man kan tända ljus, dricka te och mysa under värmefilten. En anledning att vara nära varandra. En underbar årstid. Men jag tänker inte ljuga om att det inte påverkar mig psykiskt. Allt mörker ger mitt personliga mörker mer bränsle och det behövs inte tycker jag. Det är skit nog som det är. På det så orsakar kylan mer smärta också vilket definitivt inte behövs. Det är en underbar årstid, hösten, men samtidigt avskyr jag den. 

Jag har börjat träffa en kurator. Jag har varit noga med att jag absolut inte vill prata om något som har varit utan den historian har jag pratat om i så många timmar under så många år med så fruktansvärt många psykologer och kuratorer. Men kuratorn jag träffar nu gjorde en snygg invändning om att jag nog har pratat om min uppväxt, men har jag någonsin verkligen bearbetat alla psyk besök, utredningshem, behandlingshem och alla fel socialtjänsten i Gnesta gjort med och mot mig. Och helt ärligt... så har jag inte det. Aldrig någonsin har jag pratat och bearbetat allt det där. 
Visst har jag berättat om det men jag har aldrig pratat om det. Om hur jag känner, hur saker började, vad som hände, hur det upplevdes osv. Never. Och jag är inte speciellt sugen på att riva upp det helvetet igen vilket jag också sagt. Men som alltid propsar dom på om hur viktigt det är att prata och bearbeta saker, och sure jag säger samma till andra när det är något men jag orkar fan inte. Däremot har jag funderat på att skriva om det, kanske här, kanske i ett word dokument eller kanske en annan blogg ingen vet om. Just nu är jag däremot super noga och envis om att det enda jag är där för är att lära mig hantera min sjukdom, hur även den fuckat upp hela mitt liv, hur den krossat alla mina drömmar och hur den påverkar varenda jävla minimal sak jag gör. 
Vi får se. Kanske öppnar jag mig för mitt andra helvete också någon dag. Bara inte nu. 

Idag har varit en sån dag jag avskyr. Jag försökte sova 3 gånger igår innan jag lyckades få 4 timmar sömn, med minst 8 uppvaknanden ska tilläggas. Först vid 20.30 för jag var så utmattad efter att ha varit barnvakt åt Theo & Milian 3h och sen ätit med Anna och barnen OCH gått promenad med hundarna. Efter 2h av vändande och vridande gav jag upp och kollade lite på Wentworth. Vid 00 försökte jag igen men misslyckades så jag gick upp och spelade lite TS4. Gick och la mig igen strax innan 03 och sista gången jag kollade klockan var den 05.09. 
Jag vaknade, alltså vaknade och kunde inte somna om på jätte länge, vid 09 med en känsla av att jag blivit påkörd av en svart taxi. Allt gjorde ont, jag var sååå trött men kunde inte somna och flera leder krånglade. Jag tog mig upp vid 11, gav hundarna mat och rastade dom, och gick direkt tillbaka till sängen. Där låg vi till klockan 13.30. Sen låg vi på soffan x antal timmar innan jag pallrade mig till Ica för att handla skräp och posta ett paket. Det regnade och jag fick lite energi av att vara blöt och kall så jag tog hundarna på en 1h väldigt blöt promenad. Nea avskydde mig. Och ännu mer när vi kom hem då jag klippte klorna på båda hundarna. Men hon tyckte om mig snabbt igen sen när vi delade på en macka. 

Kiana har verkligen kommit sig tillrätta. Nu kommer gamla beteenden fram, som det brukar när omplaceringar verkligen fattat att dom har ett nytt hem. 
Inget speciellt egentligen, men hon har börjat prata mer, ta för sig, men är ändå väldigt försiktig, hon har fallit tillbaka stort i gnällandet vid utgång så vi har backat till början av träningen där. Hon har också börjat segdra lite i kopplet så våra promenader är sådär super roliga... du vet.. ett steg - stop, vänta - ett steg, stop, vänta... osv. Tålamod är inte min vän alls, vi är snarare fiender, men nog fan är jag konsekvent och envis när det kommer till att träna hundar. 
Kiana har om 9 dagar varit hos mig i 3 månader och har gjort stora framsteg. Gällande allt, både fysiskt och psykiskt. Lärt sig nya kommandon, lärt sig alternativa vägar när saker är jobbigt, fått muskler och stärkt kroppen rejält, fått mer uthållighet, hon är mycket lugnare och har ett lugn över sig, mer tillfreds, är gladare både i kroppsspråk och block och hon verkar helt enkelt väldigt nöjd. Hon vågar chansa mer utan att fega ur och tro hon ska få skäll, hon vågar göra fel, hon är mindre strykrädd, hon litar mer på människor och hon skäller inte alls lika mycket på människor längre. Det går bara framåt förutom småsaker hon faller tillbaka till men så är det oftast i hundträning - det går fraaamåt, små baksteg och sen i rätt riktning igen. Hunden måste lära sig rätt och riktigt, försöka falla tillbaka och se vad som lönar sig, men sen lära sig att dom nya vägarna är mycket roligare och bättre! 😊 

Jo... jag var barnvakt. Haha, så kul att skicka snap till folk och typ ingen tror mig eller blir super förvånade. Jag tycker verkligen om Theo och Milian! Dom är charmiga, lätta och inte alls så jobbiga när föräldrarna inte är där. Så det gick jätte bra. Vi lekte på bilbanan en stund, barnen blev superhjältar och sprang runt, vi byggde lego, vi kollade på lastbil och vinkade hejdå till lastbilen genom fönstret, vi ritade, vi snurrade, vi lekte med ett typ "legohus"... ja.. Det gick ju bra. En enda gång var dom olydiga, Theo gav Milian världens handflata på ryggen och Milian blev såklart jätte ledsen. Och Theo blev jätte förvånad över att jag sa ifrån till honom att så gör man inte. Men det gick över snabbt och vi fortsatte. 
Linus kom hem, han skulle egentligen inte komma hem då han skulle iväg på fest med jobbet, så jag vart jätte förvånad. Milian är väldigt kinkig med personer och är fäst vid sina föräldrar så han vart jätte glad. När Linus sa att han skulle gå igen då han bara var hemma och hämtade nåt blev Milian såklart jätte ledsen. Vi försökte få han att fokusera på lek eller vad som helst men han totalvägrade. Anna kom hem i samma veva så jag slapp ta det själv med Mille att Linus går ändå, inte för att det är så jobbigt egentligen, men det är så kul (typ) att det blir bråk och stök så snabbt föräldrarna kommer hem. Jag tog upp det med Anna och hon sa att även dagis säger att Milian är jätte charmig och lätt - hon håller inte riktigt med! 😂 
Efter det bjöd Anna på middag, sen tog vi barnen och hundarna och gick en promenad. En bra dag, utmattande och troligen därför jag har så fruktansvärt ont idag, men helt klart värt det! 

Imorgon är det dags för arbetsterapeut igen, jag vet inte riktigt vad vi ska göra, men jag måste komma ihåg att ta upp problemen med att min högra hand svullnar upp i tid och otid. Det är så störigt och gör ont. Det gör ont i lederna, huden stramar och det är allmänt jätte jobbigt. Det händer trots vila, aktivitet, högt, lågt, handledsortos, inte handledsortos... ja oavsett vad. 
Kanske får jag mina nya hjälpmedel imorgon. Special rulle, madrass och tyngdtäcke. Kanske kan jag sova då? 
Kanske ska vi gå igenom mina anklar och se vad för ortoser jag ska ha där? 
Kanske ska vi bara prata och se hur allt går? Eller kanske har hon hört något från hjälpmedelcentralen ang fingerortoser? 
Vi får helt enkelt se! 

Nu ska jag försöka sova... igen. 
Random bilder; 


/

Lise 🎈

Rise and shine

Sömnförsöket igår gick.... *trumvirvel* 

Riktigt bra! När jag väl somnade... typ 4 timmar efter mitt inlägg. Sedan vaknade jag av klockan och blev förvånad över att jag inte vaknat en enda gång! Wow. DET var läänge sen. Tom ATn reagerade på min reaktion när hon frågade om sömnen så ja, nej, den har inte funkat alls sista tiden. 

Idag vaknade jag med smärta, utmattning och huvudvärk. Så jag låg på soffan en stund med hundarna innan Anna skrev och vi gick ut för att fota hennes söner. Dom var inte sådär jätte medgörliga, men jag hade inga förväntningar heller då det är barn. Men ett par bilder blev ändå bra, tycker jag, trots att det kändes lite osäkert just där och då. 
Efter det gick vi till Ica. Milian är så gullig, säger mitt namn och ska hålla handen hela vägen. Varje nedförsbacke, eller ja, såna fartsdumpar, ska han springa nerför så han släpper och springer. Sen stannar han, tittar på mig och säger "Ise" med en utsträckt hand. Lilla guldlock! 

När jag kom hem redigerade jag lite bilder och åt middag. Kände mig duktig som åt rester idag. Yey me! Duktig att jag åt överhuvudtaget, för det är jag super dålig på. När jag ätit klart skrev Anna och vi gick grisrundan med alla hundarna. 
Alla hundarna har vi inte gått med sen Nea och Diva rök ihop. Har jag berättat om det? Om ja, så skippa den här delen;
Jo, det var nämligen så att vi gick en helt vanlig promenad. Diva i flexi, Nea så småningom i flexi och Kiana i koppel. En helt vanlig dag utan konstigheter, vi gick som alltid och inget nytt hände. Sen trasslade sig Diva och Nea i kopplena. I vanliga fall stannar dom upp och väntar ut oss eller försöker leka. Skillnaden nu var att Kiana försökte gå emellan dom och kom helt fram då jag inte hann fånga upp henne innan. Detta ledde till att Nea gick igång och då hon och Diva trasslat så triggade hon Diva och så var det igång. Att Nea gick igång förvånad mig egentligen inte ett dugg, det är just det här jag misstänkt hela tiden och just därför jag är så försiktig med Nea och andra hundar trots att många sagt att jag är överdrivet försiktig, löjlig osv. Nea är en AST och dom är som dom är. Det kommer man aldrig ifrån! Dom kan gå bra med alla och dom kan vända på 1 sekund som nu hände oss. 
Det var svårare att sära på dom tack vare Kiana som ville lägga sig i. Men tillslut så gick det också, Nea högg sig fast i Divas hals vilket slutade med ett tandhål och Diva gav ett jack under ögat och på huvudet tillbaka. Ja och två ränder på ena sidan. Nea kom alltså lindrigt undan. Diva fick jag rensa och sedan även under några dagar pilla bort skorpa och tömma var. Nu är det läkt fint. 
Hundarna är efter den händelsen inte helt samma. Nea och Diva brukar alltid vilja leka men nu är dom lite på var sitt håll istället. Kiana är som vanligt mot Diva men Diva är väääldigt tveksam mot Kiana. Men så har vi inte gått med alla efter händelsen heller pga sjukdom så det kanske går över. Vem vet. Vi vet iallafall att vi är mer försiktiga hädanefter... 😉 

Väl hemma igen fortsatte jag med bilderna. Tar ett tag att gå igenom och redigera bilder faktiskt. Men det är kul! Jag tycker det är kul att gå utanför min comfort zone med enbart djur också och prova något annat. Jag antar att det lär bli mer av det! 

Utöver det så har det varit en lugn dag. Jag har matat krypen och vilat. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra... käka choklad och kolla film kanske... eller serie. Greys anatomy är typ slut så nästa blir nog Rome, både P och Linus har tipsat om den så jag ska kika! 😊 
Men först - kissa. Jag har hållt mig i flera timmar nu, fyi. 

Random bilder;

Lise 🎈

Too much sickness

Sorry för dålig uppdatering. Jag har faktiskt en riktigt bra ursäkt denna gången - jag har varit sjuk länge. I över 2 veckor faktiskt, med drygt 5 dagar med febertoppar på 39.5 och halsfluss från helvete. Verkligen från helvete... tom läkaren förvånades. Så ja, nej, här har inte hänt mycket! 


Jag har varit förkyld länge men åkte på influensan, antar jag, med lite feber och kräkningar. Blev bättre och umgicks med Anna och barnen. Vaknade dagen efter med feber 39.5 och halsfluss. Försökte vänta ut det men utan att kunna svälja, varken vatten, saliv eller något ätbart och knappt prata fick det bli en akuttid till vårdcentralen då halsen var full av var och blod. Fick penicillin och är nu så frisk att jag enbart snorar. Hurra. Jag trodde fasiken jag skulle dö där ett tag! 😉
Det var bara att ta smärtstillande (jo läkaren förvånades över min smärta också då jag ändå har starka mediciner) och sova, ha klockan ställd på 5 gånger så hundarna får gå ut och hoppas på att bli frisk. Mamma kom förbi med soppor och kollade till mig, älskade lilla mamma, Vad skulle jag gjort utan henne? Hon kom också förbi med halstabletter som bedövar mun och svalg. P erbjöd sig att komma förbi med glass, men då jag var så sjuk så tackade jag nej. 4 gången har erbjöd sig så sa han att han inte behöver stanna, bara lämna glassen och åka igen. Så gulligt! 😃
Hundarna har varit underbara, Nea har varit som hon alltid är när jag är sjuk - närgången, agerar kudde och värmekälla, lugn, försiktig och hämtar allt som behövs. Kiana har även hon visat sig förstå att jag är sjuk, hon låg bredvid mig så jag kunde ha henne både som kudde och värmekälla. Hon stannade kvar både under frossan och toksvettningarna, i vanliga fall går hon iväg när det blir varmt. Hon var i sängen hela tiden när jag sov och tog korta pauser på svala golvet dom få stunder jag var vaken. 
Ute var båda lugna trots att jag märkte att dom hade mycket energi. I den takt jag blev bättre blev dom bara piggare och mer uttråkade. När vi väl tog oss iväg till skogen var det utlopp för energi som gällde och ja, båda hundarna raceade runt som idioter. Men kul hade dom! 

Så, eftersom jag blev så sjuk kunde jag inte ringa Folksam om kostnadsförslaget för min kamera eller arbetsterapeuten om alla hjälpmedel. 
I fredags tog jag ett tillfälle att ringa Folksam, Det gick snabbt och jag fick det godkänt över telefon så nu är kameran lagad och hemma igen! Jag är så lycklig! 
I måndags ringde jag arbetsterapeuten och rösten i telefon sa att jag fick en telefontid där dom skulle ringa mig onsdagen halv 1. Well, inget att göra åt det mer än att vänta. 
På tisdagen, mitt under ett Skype samtal med syster, så ringde dom. Jag fick en tid morgonen därpå (onsdagen 8.15, när vi la på fattade jag inte varför jag tackade ja till en så tidig tid...) så jag tog den. Bättre att få det överstökat över fast jag vänt på dygnet när jag var sjuk... 

Jag kom upp och iväg. Vi pratade ett tag, en jätte trevlig kvinna och en "lärling" som utbildar sig till AT, båda lyssnade och försökte hitta lösningar på allt. Verkligen allt. Dom hade humor men var samtidigt professionella och tog det på allvar. Dom gick genom mina händer och konstaterade att jag är gravt överrörlig i samtliga fingrar och båda handlederna. Förvånande nog är vänstra handleden värre dock, jag trodde det var tvärtom. Eller kanske inte nu när jag tänker efter... iallafall, lärlingen fick jämföra mina leder med ATns och hennes ögon glimrade av intresse. Jag fick med en duschpall hem och två olika handledsortoser för att prova vilken som passar bäst. Vi pratade om skillnaden på dom och kortfattat så är den jag har på vänstra handen mer stabil med skenor på över och undersidan, handen är mer låst. Den på högra har bara skena på undersidan och jag har mer rörelse i handen. När jag satt där och vi pratade tyckte jag mer om höger då jag har mer rörelse men nu några dagar senare älskar jag den vänstra. Den ger så mycket mer stabilitet och stöd, jag får inga tryck eller utökad smärta medan den högra ger tryck, skav och trycksmärtor i och runt tummen. 
Hur som helst, vi pratade även om ny, lättare rullstol, tyngdtäcke som jag även fick prova ett när jag var där. Ett fibertäcke, dvs istället för kedjor eller bollar så är det tunga band i den. Den jag provade var 6kg och vi ska börja där och se hur det går. Det var super mega jätte galet skönt att ha på! Ser så mycket framemot att prova sova med det... men inte lika mycket mot att bädda med det! 😉 vi pratade även om SDO-dräkt som är typ som en dykardräckt men som håller leder på plats. Då har jag mer allt i ett så att säga, både revben, axlar och höfter. Fingrarna pratade vi också om, men vi får se vad vi gör med dom. Dom är så trasiga så det kanske behövs operation men jag vettafan. Samma med karpaltunnelsyndromet men jag vet inte om jag vågar den iom att man är vaken och inte får titta på. Jag vill antingen sova eller se... annars är det otäckt. Och det faktum att bedövning tar så dåligt på mig  (typiskt EDS). Men det är säkert skönt efteråt... Vi får se. Jag ska tillbaka till ATn på tisdag. 
Jag fick också diverse direktiv om att inte utsätta mina leder för ytterlägen även fast det är en vana. Tex får jag inte plocka saker ur ryggsäcken utan att ta den av mig bara för att jag kan. Som hon sa "dit näsan inte når, där ska inte heller armarna vara." Jisses vilket stelt liv "vanliga människor" måste leva! 😉

P var äntligen här igen igår, det har varit så mycket sjukdom emellan så vi har inte hunnit träffas. Vi kollade film och åt skräp, pratade i flera timmar. Anna tycker det är dags att ta the next step men jag vet inte, det känns som att vi båda har intresse men det händer liksom ingenting. Jag väntar på att han ska ta nästa steg då det verkar som att han vill det men det kommer liksom aldrig. Och jag vill inte ta första steget för jag vill inte sätta press och ja... Jag vet inte. Som jag sa till Anna igår så måste jag ha ett intresse för honom mer än ren attraktion då jag inte har något intresse för att prata med någon annan från tinder längre tex. Men samtidigt är jag rädd att släppa in någon igen då alla jag litat på och som lovat att aldrig lämna mig har lämnat mig. Jag kan dock inte leva i ensamhet resten av livet heller, det tänker jag inte göra. Kanske får jag ta första steget ändå och se hur det går... mitt självförtroende klarar det iallafall, är det något jag fått sen Felix gjorde slut så är det självförtroende. P och jag har sagt att vi ska träffas igen iallafall och kolla nästa film i serien, då får vi väl se vad som händer. 😊

Jag var hos Madde idag och fotade Krypet. Jag kallar honom krypet för min mobil rättade hans namn, Kimmy, till Krypet när jag skrev till henne. Hur nu det går till, är inte ens i närheten av likt! 🤔
Iallafall, det var mysigt. Han är så liten, en liten liten minimänniska, men han hade tålamod med mig och kameran. Sen fotade jag Madde och Krypet lite också. 
Jag har sagt till Anna att jag vill sno hennes barn för att fota också men det får bli antingen bara Mille eller om 3 veckor då Theo har gips på ena benet. Stackaren tappade en leksak på foten och fick en spricka! 
Jo, jag tycker om dessa 3 barn. Annas söner och Maddes kryp. Dom är härliga. Mille och Theo verkar tycka om mig också vilket är kul! 😊 

Trassel lever och mår bra, hon kikar ut så snabbt man går förbi som alltid. Lika trevlig att ha ute, även mamma höll henne en stund när hon var här förra veckan. Då hade vi missat mattid efter jag varit sjuk så hon var hungrig och mer aktiv men lika trevlig för det. 
Gimli hade jag inte sett på en månad så jag fick fram han igår. Mest för att se om han växt och så allt är ok men också för att jag är nyfiken. Att han lever vet jag ju, han äter och skiter. Men jag behövde veta om han växt så jag vet vilken storlek på maten han ska ha. Han har faktiskt blivit större! Så kul att han växer och mår bra. Men tanken är ändå att köpa större terrarium och kolla om han kanske vill ha en kompis. Som jag förstått så har dom flesta husgeckos i par eller grupp. Så det ska kollas upp ifall han kanske trivs bättre då. 
Problemet då när Gimli får större terrarium är ju att jag har ett tomt... och det går ju inte. Så jag är lite inne på en trynsnok, hane, att ha däri. Annars verkar det mest vara spindlar och sånt som passar i den storleken på terrarie och spindlar tänker jag inte ha! 😷

Nu ska jag försöka sova, mina ögon ser förskräckliga ut tack vare sömnbrist. Nu vet jag att jag kan skriva med handledsortoserna också. Skriva längre texter alltså. Det är lite konstigt att sova med dom då jag är så van vid att sova med handlederna böjda (i ytterläge) men det är ändå skönt då jag inte har vaknat en enda gång av att jag gråter pga smärtan i handlederna eller drömmar om att jag bryter handlederna. 
Hur som helst. Random bilder, tyvärr inte så många då jag tömde mobilen nyss, men here it goes; 

Skriv inläggstext 

Lise 🎈

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0