www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

Dagen med stort D

Så kom den här dagen också då. Såklart. Dagen då det var dags att sluta vara egoistisk, att släppa taget. 
Det har varit en oerhört lång och tung dag. Den har spenderats med mina hjärtan, en sväng i hundgården och massa gos. Tiden hos veterinären var jobbig och orden "hjärtat är stilla nu" ekar i mitt huvud, upprepas gång på gång. Men nu slipper han iallafall lida, klåda, all skit hans kropp bar med sig. Min älskade är fri. 
Själv känner jag mig tom. Det är tomt även om fröken liten är kvar. Jag kan tom höra hans gnagande och slickande på sig själv även fast jag vet att han inte är här. Det är så... Ja jag känner mig halv, jag känner mig tom, jag känner mig förkrossad och ensam. Även fast jag är långt ifrån ensam. Men jag saknar min finaste, underbaraste, bästaste, vackraste, älskade bästa vän, men jag måste anpassa mig till ett liv utan honom nu. Livet är så fruktansvärt orättvist. 
 
Lite bilder från idag
 



 
Vila i frid nu mitt hjärta, så ses vi på andra sidan en dag ❤️ 
 
/ Lise 🎈

Att leva med en sjuk hund

Att leva med en sjuk hund är som att ständigt kastas mellan hopp och förtvivlan. Ena sekunden kan man sitta i tårar och ångest över hur ska man orka, klara av att fortsätta göra allt man gör, hur ska man göra nu för att underlätta eller få hunden symtomfri? Andra sekunden kan man sitta helt lugnt och gosa med hunden som är nästintill symtomfri och man tänker "nu, nu är det snart över". Men allt kan slås i spillror snabbare än man tror. 
 
Ett långt inlägg om våran historia och den oberättade delen av veikos sjukdomsbild
 
När jag köpte Veiko visste jag att han hade foderallergi, spannmål, sedan tidigare. Förra ägaren, låt oss kalla den S, berättade det och att han åt ett foder som han mådde bra på. Min tanke var inte att jag skulle få en sjuk hund, min tanke var i stil med "han är ju så underbar på alla sätt i övrigt, dessutom är han ju symtomfri". Egentligen visste jag inte vad jag gav mig in på, jag visste inte innan att hundar ens kunde bli allergiska. Veiko var min första egna hund, den första hunden i min ägo som var helt och hållet min
När jag hälsade på Veiko första gången gick vi en promenad då S tidigare varit magsjuk. Jag fick förklarat då att veiko vanligtvis är lugn och går fint i koppel men då S varit magsjuk hade han lite mycket energi. Fullt förståeligt. Vi fortsatte gå och prata när jag tog över kopplet. Efter en bit på vägen började han hoppa upp på mig och bita mig, hårt där han kom åt. Det kändes inte så hårt just då, jag var bara fokuserad på att få honom att sluta men baserat på blåmärkena och hur öm jag var efteråt så var det rätt hårt. S berättade hur jag skulle göra för att få han att sluta och att han gör så för att testa. Jo, det kunde jag ta. 
Andra besöket var i hemmiljö. Där var han lugn, låg mest och vilade. Han försökte börja bita en gång även där men S bröt honom innan han hann börja. Sedan fick jag gå ut med honom själv på en promenad, vilket jag gjorde och det gick bra i en början tills han började bita mig. Jag lyckades efter många om och men bryta honom med metoden S hade lärt mig dagen innan. 
Trots allt detta, trots att jag hade så ont i händerna, hade blåmärken och visste att han var allergisk mot spannmål valde jag att ta hem honom på prov. Han bet ju bara för att testa och han var ju symtomfri idag och tillsynes frisk, så vad gjorde det för skillnad? Dessutom hade han stamtavla, var registrerad i SKK och kom ifrån en duktig uppfödare. 
 
Väl på hemmaplan var Veiko underbar. 13 december hämtade jag honom. Iallafall när vi var inne och han lät råttorna vara var han underbar. 
Råttorna var jätte intressanta till den grad att han kunde stå utanför burarna och gnälla när dom rörde sig, vilket oftast vad kvällar och nätter om inget annat gjordes. Han försökte några gånger gräva sig in i burarna för att sno deras mat. Det blev alltså mycket störd sömn under den perioden. 
Ute kunde jag inte gå 1 meter med honom, jag kunde inte halka, jag kunde inte gå i snabbt tempo, gå långt, möta hundar, hoppa/skutta över en snöhög och jag kunde definitivt inte leka med honom. Jag kunde inte slappna av och att gå ut med honom blev ett rent helvete. Han drog som ett ånglok och han "attackerade" mig med bett vid varje chans han fick. Jag upprepade gång på gång för mig själv och andra att han testar bara. Han testade mig bara. 
Jag började reagera på att han fick klåda som trappades upp, hans tassar blev röda, han slickade och gnagde på dom konstant och han fick efter ett tag även problem med ena örat som var jätte varigt, så varigt att det lät "sumpigt" när man rörde det och han kliade massor även där. Då kontaktade jag veterinären och fick en tid hos Malin i Hallsberg 4 februari 2013.
Innan veterinärbesöket hann jag tänka många tankar, jag kan inte ta hand om ett sjukt djur, varför blev han sjuk nu och fick höra på många håll att han kunde bli farlig, borde avlivas och/eller omplaceras pga hans bitbeteende. Jag fick många tips för att få han att sluta, tex skulle jag lägga ner honom eller bita tillbaka. Dessa metoder uteslutade jag alltid utan tvekan och blev klassad som en idiot och "farlig hundägare" då jag inte tog tag i problemet. Det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att han bara blev värre och intensivare om jag blev fysisk mot honom också. 
 
Väl hos veterinären, vi tog tåget dit en tidig, kall morgon, pratade vi en del. Veterinären tog prover i örat och blodprov då vi kom överens om att, jag citerar ur veterinär papprena, "ta tag i Veikos hudproblem och försöker komma fram till vad han är allergisk mot och hur vi ska få honom att må så bra som möjligt." 
Proverna i örat påvisade mest svamp, men också infektion. Han fick utskrivet örondroppar med antibiotika och kortison som han skulle ha morgon och kväll i 10 dagar. Han fick också kortison i tablettform och i papprena står det "Jag har skrivit ut cortisontabletter för att lindra klådan en tid - långsiktigt är dock cortison inte det bästa då det kan he biverkningar vid långvarig användning och veiko är såpass ung. Det kan därför bli aktuellt att prova annan medicinering beroende på vad proverna visar."
Blodprovet skickades till dr. Badakky där dom skulle köra en screening för att se om han reagerar på vanliga inomhus och utomhusallergener samt råtta och hamster som jag hade hemma på den tiden. 
Utanför veterinären på vägen till tåget mötte vi en väninna till S som kände igen Veiko. Vi tog sällskap en bit på vägen och hon berättade att Veiko bott hos henne en tid efter alla andra, där dom försökte få honom att bli hundgårdshund men det hade bara gjort honom stressad och han stod och skrek rakt ut varje gång dom försökte.
 
Kortisonet fungerade utmärkt. Förutom att ta bort klådan gjorde den dock honom så kissnödig att han några gånger kissade på sig inne. Han sa inte ifrån alla gånger eller så var jag för trög med att ta på mig kläder och springa ner för 2 trappor och ut med honom under nätterna. Det slutade med att jag gick ut med honom varje 2-3 timme på dagarna och ställde klockan på 5-6 på morgonen för att gå ut med honom och sedan upp 9-10 för att gå ut igen. Det var en väldigt störd och jobbig period, dels för att jag inte fick min sömn och dels för att veterinären aldrig ringde om provsvaren. Var jag tvungen att välja mellan Veiko som jag fäst mig vid så mycket och mina råttor som jag hade haft i flera år och var ett av mina största intressen?
 
Jag kontaktade veikos uppfödare vid något tillfälle om hans bitproblem och fick till svar att han haft dom problemen sedan han var valp. Att han bara testade mig hade jag själv räknat ut att det inte stämde men att S inte nämnde att han haft dom problemen sedan valp var helt absurdt. Istället för att prata om hur stabil han var, ja förutom att man inte kunde leka med honom, kanske S borde nämnt hur känslig han var för allt runt omkring. Uppfödaren började prata om ledarskap; det handlade om brist på ledarskap redan från början och vi borde gå kurser för att jag skulle kunna bli en tydligare ledare. Då började mina tankar snurra - om jag var en så dålig ledare hur kunde han då blir bättre om än inte helt bra i mina händer? 
Fortfarande fick jag dock höra att han var farlig, borde avlivas och/eller omplaceras. 
Efter en stund började jag också komma in på spåret stress, att veiko var stressad. Han "attackerade" nämligen enbart under lek, träning och "uppspelta situationer". Så jag köpte en munkorg att ha under träning och började sedan eliminera stress, upphetsning och exhaltering samtidigt som jag hittade en metod av att sätta regler och tydliga gränser, inte bli fysisk (putta bort honom, bråttas med honom när han "attackerade") utan få honom att bryta fokus och sätta sig ner vilket bara det gav stora framsteg. 
 
När samtalet från veterinären aldrig kom valde jag att ringa själv. Hon hade tänkt ringa senare samma dag sa hon då det dragit ut på tiden med proverna. 
Han var kraftigt allergisk mot råttorna, hund, kvalster, damm och lite mot pollen. Samtidigt reagerade han också på spannmål. 
Även fast det var jobbigt så var det ett rätt simpelt val att sälja råttorna och behålla Veiko. Klart jag skulle sakna dom och det högg som fasiken i hjärtat men med min rygg som redan på den tiden var trasig gjorde det svårt att städa, hålla rent och fixa i burarna. Dessutom skulle råttorna klara en flytt bättre än vad Veiko i det skick han var i då, med stress, allergier och mediciner, skulle göra. 
När råttorna hade flyttat märktes en skillnad på Veiko och hoppet kom tillbaka om att få honom friskförklarad. 
Vi bytte foder till Halla lamm och ris någonstans under den här perioden, vi frös in torrfodret, och han klarade sig en period utan kortison. 
 
Våren kom med stormsteg, även fast tankarna pendlade mellan omplacering och konstant träning då han fortfarande "attackerade" om än mer sällan så var det en skön tid utan några större sjukdomssymptom. Men det är klart, med våren kommer också pollen, vilket ju stod på listan över allergier. Klådan kom tillbaka tillsammans med svamp, som då inte hade blivit diagnosticerad utan det var jag en dag som googlade och pratade med veterinären som konstaterade svamp och furunkler, rinnande och irriterade ögon. Veterinären satte in kortison igen och jag började duscha honom regelbundet i Virbac's klorhexidin schampo. 
Vi bytte även här till vom og hundemat nr25 (lax) en period innan vi bytte tillbaka till halla då Veiko fick intesivare klåda och mer diarreer.

I maj 2013 flyttade en Bearded collie tik in på obestämd tid. Veiko var väl inte så överförtjust i början, han var på henne hela tiden och hon som osäker, tillbakadragen uppskattade inte det heller. 
Veiko hoppade på henne 3 gånger, 2 i köket efter maten och 1 gång när jag varit ute enbart med Warga som hon kom att kallas. Warga var då 9 månader, hon klarade sig utan skador alla gånger. Dom blev helt ok tajta sedan och veikos stress lugnade sig enormt mycket under tiden hon var hos oss. Han slutade bitas och växte verkligen upp. Om det berodde på Warga eller om det helt enkelt var så att polletten trillade ner och han insåg att vid 2 år så borde man sköta sig, det vet jag inte. Warga flyttade tillbaka till sin uppfödare oktober 2013 då jag utvecklade allergi mot henne och min rygg orkade inte med all pälsvård hon krävde. När hon lämnade oss förblev Veiko lugn och jag kunde börja cykla och jogga med honom utan problem.
Men klådan, svampen och numera också andningsproblemen kvarstod. Han fick också mer omfattade magproblem, vi bytte därför från halla till vom og hundemat nr33 (kyckling). Men även då hade han mer diarre än stabil mage. 
Jag bestämde mig för att kolla genom veterinär papprena jag fick med från S när jag köpte honom. 
 
Bland papprena hittade jag "hemgångsråd" från hans "allergikoll" på Bromma Djurklinik. 
Han behandlades med advocate spot-on, special schampo, öronrens, örondroppar och bytte foder. Detta innebar ju att han haft exakt samma problem tidigare men då med deras behandling blivit symtomfri. Att han haft så omfattande symtom tidigare var jag omedveten om. Detta var 12/7-2012, alltså bara 6 månader innan jag tog honom. 
När jag nämnde detta för veterinären tyckte hon det var konstigt att han inte utreddes mer då eller kollades för demodex. Hon kollade honom aldrig heller för demodex och efter mycket tjat från min sida skrev hon ut malaseb mot svampen samtidigt som hon började förespråka avlivning eller byta av veterinär då hon ansåg honom för sjuk och att hon inte hade kompetensen till att hjälpa oss.
Jag tror även det var här någonstans jag gick med i gruppen "allergiska hundar" på Facebook och stötte på Jenny som äger veikos syster. Hon råkade vara väldigt tjatig om att jag borde kontakta en homeopat och jag blev irriterad en period.
Jag började också här kolla djupare in i syskon, familj och hur Veiko hade haft det innan han hamnade i min ägo. Det visade sig att uppfödaren inte alls var så bra som jag trodde och att det ligger mycket sjukdomar, med samma sjukdomsbild som Veiko, genom alla hans mammas kullar. Jag har också fått höra att båda Veikos föräldrar är ostabila hundar och har svårt för stress och med tanke på Veiko så är det lätt att tro. Men jag tänker inte säga om det stämmer eller ej då jag aldrig har träffat dom.
Jag har också fått andra hands information om att jag inte är första som Veiko försökt bo hos. Skillnaden är att han fick stanna här, så han har alltså flyttat runt vilket också förklarar en del till hans stress.
 
Jag informerade veikos uppfödare om allergierna och hudproblemen men hon verkade aldrig ta åt sig eller bry sig speciellt mycket då jag enbart fick ett svar i stil med att hon redan visste då S kollat det tidigare. Även fast jag tyckte redan tidigare att en uppfödare borde bry sig mer än så, så slutade jag där uppdatera henne. Jag tränade veiko regelbundet och skötte om hans utslag, klådan, duschandet, salvorna osv som jag fått rekommenderat av Lena Mattson på standardt som alla sa skulle ändra hela livet. Alltså att hon var så duktig på allergihundar att veiko skulle garanterat bli symtomfri. Men det blev han aldrig. 
 
Jag tog istället åt mig av det Jenny sa. Flera av veikos syskon har samma eller liknande problematik, både med hud, allergier, mage och höfter/knä/korsband och jag lärde mig mycket om uppfödaren från andra håll. Jag kontaktade då homeopaten Lena på AnimAlt i februari 2014. 
Vi började behandla med Sulphur och bytte från vom og hundemat till bravo vilt som skulle vara skonsammare mot magen. Jag köpte också hem kolloidalt silver och MSM som jag blivit tipsad om när vi övergick till alternativvård. När jag kontaktade Lena var veiko så dålig att jag hade gett upp där och då om inte Jenny hade fortsatt tjata om homeopaten. 
Samtidigt började jag hårdträna honom och försöka få ner han vikt.
 
Veiko blev som en annan hund. Trots att han hade kortisonet kvar och var överviktig pga det, blev han piggare, klådan försvann, utslagen gav med sig och magen helt stabil. Han bajsade blod en gång men sedan har han inte haft diarre sedan dess. Kolloidalt silver tog bort svampen. Det gav nytt hopp, förtvivlan och hopplösheten försvann. 
Samtidigt var han helt bitfri sedan sensommaren 2013. 
 
Jag tror jag han var symtomfri i lite mer än en månad innan allt föll igen. Dom framstegen går att läsa om i det här inlägget (LÄNK!). Det blev lite extra jobbigt den gången då valpen jag hade på foder sedan december 2013 fick utslag och klåda i samma veva. Typiskt min tur i livet. 
Veiko blev så dålig att vi bytte homeopatmedel till silicea. Den hjälpte inte heller och han blev bara sämre och sämre under sommaren. 
Han svällde upp i halsen och jag tänkte "JA han har tonsillit!" Det skulle förklara så mycket, det skulle gå att behandla och försvinna tillsammans med all skit. Men efter en tur till veterinären var det ingen tonsillit utan bara en vanlig infektion i övre luftvägar och noskvalster. Så vi skickades hem med stronghold till båda hundarna och antibiotika och dubbel kortisondos till veiko. 
 
När klådan blev så ihållig att inte ens den dubbla dosen kortison fungerade så valde jag att trappa ur den på inrådan av en ny veterinär. Den gjorde ändå ingen skillnad längre än att göra veiko överviktig och skada inre organ. Så vi trappade ur den och han blev mycket piggare trots klådan, svampen och all djävulskap. Han började också tappa päls.
 
 
 
 
 
 
Jag bestämde mig väl egentligen redan då. Om han inte blev bättre till början av augusti så skulle jag ta bort honom. Men homeopaten hörde av sig ett tag efter vårat samtal där jag sagt att det är dags nu, och sa att hon inte kunnat sluta tänka på honom. Hon undrade om hon kunde skicka ett medel vi isåfall skulle köra intensivt på utan kostnad. Så vi gjorde det och jag gav det till slutet av augusti. 
Under tiden han gick på det nya medlet som jag inte vet vad det heter, och ärlig talat har jag inte brytt mig om att fråga, så har veiko kliat upp sår på sig själv, blödande sådana. Han har haft och har fortfarande utslag över hela kroppen, klåda 24/7 och det blir ingen sömn för varken honom eller mig. 
Han har förutom sina konstaterade allergier idag dessutom överkänslighet för fisk och fågel, kronisk magkatarr och juvenil demodekos och han svarar inte på behandling alls.
Han har utvecklat så grova beteendestörningar att han har hoppat på Nea där han tagit henne om halsen och jag fått gå emellan. Han har också huggit mig i foten och i armen så jag fått blödande skrapsår, en fullträff fick han också i handen på mig så den svullnade upp som en ballong. Det nya medlet har inte fungerat. Och här sitter vi idag. 
Sömnlösa, frustrerade, förvirrade, arga, ledsna, rädda. Han är endast 3 år gammal, men beter sig som en 16 årig golden retriever med höftproblem. Jag vågar inte ens röntga honom, han är så stel att jag inte ens vill veta hur det ser ut. 
 
Det är slutet av augusti nu, 27 augusti är sista dagen, dagen då hela våran resa tar slut. Man måste själv kunna stå upp och kunna sätta stopp för det. Veta när det är dags att släppa taget, låta hunden sluta lida. 
Även fast det är tufft, tungt, jobbigt och alla andra ord det finns för den känslan så behövs det göras. Man kan inte vara egoistisk för alltid. Inte för hundens skull. Jag har varit egoistisk och alldeles för envis på tok för länge.
 
Hade inte jag haft Felix, mamma, Maya och Jenny så vet jag inte hur mycket jag hade orkat. Det har varit så många sömnlösa nätter pga klådan, det har varit så många hopplösa och tårfyllda dagar då man bara velat gräva ner sig. Det har varit såna dagar då jag har krockat med väggen för att hundarna behöver träning och promenader trots att jag inte fått sömn eller vila. Det har gått åt otaliga pengar till tillskott, mat, behandlingar och mediciner som inte har fungerat. Det har gått åt så mycket kraft, energi, vilja och ork att jag behöver tid att ladda upp det igen för nästa omgång med Nea. Men det är det bästa för veiko. Att få somna. Vi har kämpat enda sedan han kom till mig när han var 1 år och 10 månader. Imorgon blir han exakt 3 år och 6 månader. 
 
Att få komma till den gröna skogen där han kan jaga vilt och knapra pinnar bäst han vill, där ingen klåda eller smärta finns. Det är det bästa jag kan göra för honom även fast det är jobbigt. 
 
 
 
 
/ Lise 🎈
 

Homeopatmedel

Nästa dos homeopatmedel damp ner i brevlådan... Tänk att så små piller (?) kan göra någon skillnad.. Hehe! 




/ Lise 🎈
Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0